Lägg märke till "De Färgade Prickarna"!

Igår opererades jag - till råge på allt som kommer med utbrändhet. Jag hade fått ett hastigt återbud från käkkirurgin och hade insett att om jag inte nappade direkt på återbudet, skulle jag vara tvungen att gå runt och vänta tills efter nyåret på ett ny tid. Sedan jag fick så hiskeliga problem med mina visdomständer har jag dessutom fått tandläkarskräck. 

Det är just därför jag har blivit remitterad till käkkirurgen där det finns bättre möjligheter att få lugnande inför en operation. Jag drog ut min första visdomstand i början på oktober, då jag fortfarande var aktiv och studerade. Men att opereras mitt i terminen, när man dessutom är en perfektionist utan dess like, och med en inställning att "ta igen" alla "förlorade år" på ett år, gör att en tandoperation bara gör patienten mer stressad. Jag kunde ju aldrig riktigt ge mig hän och återhämta mig fullt ut efter den första operationen, eftersom jag hela tiden var så otroligt stressad och driven i att "klara av studierna med bästa resultat". Och det var ju just så jag hamnade här. I total utbrändhet. 

Om jag inte misstar mig, utifrån vad jag har läst, sett och hört - är det bara en "viss" typ av människor som blir totalt utbrända. Det krävs en alldeles speciell mentalitet för att verkligen hamna i just detta dike, och det är oftast hårfint vad som kan anses vara "ihärdigt, ambitiöst och hållbart" och vad som istället blir "ihärdigt, ambitiöst men totalt ohållbart". Själv står jag för det sekundära alternativet, och det är väl därför jag sitter här. Men nu tänkte jag återkomma till vad jag anser vara mest fascinerande - i alla fall under min "resa". Och det är hur våra änglar och guider ständigt kan kommunicera med oss, oavsett vilka snedsteg vi har gjort. Det finns ett gammalt talesätt som hävdar att "Aldrig något ont - utan att det för något gott med sig". Det måste väl vara det som jag har haft svårast att tillgodogöra mig och förstå mig på tidigare. 

Men nu har jag lärt mig precis hur det fungerar. Och ju mer vi råkar ut för, desto närmare blir vår kontakt och vårt band med änglarna. Om vi dessutom är öppen-sinnade, inkännande eller kanske bara allmänt känsliga i våra sinnen av naturen, söker sig änglar och guider automatiskt allt närmare. Det är någonting som jag har fått erfara allt starkare och starkare med åren. 

Alla människor har minst en skyddsängel. Och oftast samlar vi på oss allt fler med tiden. Vissa människor vet redan vilka deras skyddsänglar är, och kan både kommunicera och "känna igen" sin skyddsänglar när de är närvarande. Jag vill poängtera att skyddsänglar Inte är detsamma som änglarna eller våra guider. Ju mer vi kommunicerar med ett öppet och inkännande sinne, desto mer respons lär vi oss att uppfatta. Vi får respons på våra frågor och samtal med änglarna eller med vår skyddsängel även när vi inte är "tränade" i att tolka och förstå deras budskap, men då upplever vi det inte sällan som om "det är meningslöst att kommunicera med änglarna eftersom jag aldrig får något svar". Vi får svar - vi måste bara lära oss att uppfatta när svaret kommer. 

Och i likhet med läkarkonsten - slutar våra mediala förmågor heller aldrig att utvecklas. Och ju mer aktiva vi är, desto mer aktivt och tydligt framträdande blir andevärldens och änglarnas "sökande" efter kontakt med oss. Detta är också någonting som jag har dragit stor lärdom av. Och det har visat sig på många sätt, framför allt i min barndom, och i synnerhet under det senaste året. I samband med utbrändheten blev kontakten med både min skyddsängel, mina guider och änglarna otroligt kraftfull och tydlig för mig. 

Visste ni att många människor kan kommunicera med sin skyddsängel exempelvis, utan att vara medvetna om att det är just det dom gör? För mig har kontakten med andevärlden alltid funnits närvarande, men låt säga att den har fått sig ett otroligt "uppsving" det senaste året. När jag var riktigt liten reflekterade jag antagligen inte över hur frekvent kontakt jag hade med änglarna, i synnerhet med min skyddsängel. Barn upplever oftast detta som För naturligt, för att börja analysera eller ifrågasätta kommunikationen. Därför är barn oftast överlag väldigt "tacksamma" för andevärlden att kommunicera med. Vissa människor lyckas emellertid att bibehålla sin förmåga även när de växer upp, men det kräver ett mer gediget intresse och ett "välkomnande" som kommer inifrån. Idag är jag mycket tacksam över att jag både fått möta andevärlden som barn, men också att jag lyckats att "återuppta" och behålla kontakten som vuxen, och till och med, lyckats Utveckla den. 

Min senaste underbara upplevelse handlar just om när jag satt i tandläkarstolen. Som jag nämnt tidigare har jag efter ett års trubbel med två smärtsamma visdomständer utvecklat en enorm tandläkarskräck. Därför skickades jag iväg till käkkirurgin inför varje ingrepp. Igår plockades den andra visdomstanden bort. Jag var så rädd, så rädd, och att jag hade drabbats av ett utmattningssyndrom med konstiga värmevallningar, invärtes skälvningar, synrubbningar och hjärtklappning kort dessförinnan gjorde inte situationen bättre precis. Dessutom hade den ångestdämpande medicinen som läkaren satte in i hopp om att "lindra" min ångest och utmattning, fått motsatt effekt och fått mig att må hundra gånger sämre. Tabletten gav dessutom biverkningar i form av muntorrhet, och det utgjorde ett ultimat läge för bakterier att växa till sig vid den andra visdomstanden. Därmed fick jag ringa till käkkirurgin och be om att hamna på deras "återbudslista" ifall någon skulle avboka med kort varsel. Jag visste ju redan att jag inte skulle bli av med besvären, hur gärna jag än ville undgå operationen. 

I torsdags blev jag alltså uppringd. Ett återbud hade lämnats och jag visste att det vore dumdristigt av mig att tacka nej till återbudet. Jag tog tiden på fredag eftermiddag, hur mycket det än bar mig emot att genomgå samma ingrepp en gång till. Kvällen innan fick jag dricka varm mjölk med honung för att försöka lugna ner mig lite. Jag visste att det inte fanns någon återvändo, så istället för att försöka blunda och förtränga situationen ägnade jag all tid och energi åt att be änglarna om hjälp och beskydd. 

Jag bad att änglarna skulle vara med mig, och närvara både innan, under och efter operationen. Jag bad att änglarna inte skulle vika från min sida just nu, eftersom jag var så rädd inför ingreppet. Jag bad att änglarna skulle vara extra tydliga med sin närvaro den här gången, för att riktigt Övertyga mig om att dom var med. Jag bad att änglarna skulle vara med den tandläkare som skulle utföra operationen på mig, och samarbeta med tandläkaren så att hela operationen skulle gå så lätt och bli så smärtfri som bara möjligt. 

Och jag bad änglarna att det absolut inte skulle tillstöta någonting efteråt. Jag bad till och med att läkningsprocessen skulle gå "snabbare än vanligt". Sedan bad jag även specifikt till ärkeängeln Rafael och ärkeängeln Mikael. Jag visualiserade Rafaels gröna ljus precis över det område i mitt ansikte som skulle opereras, och jag bad att Rafael skulle vara särskilt aktiv i att heala, läka och assistera under operationen. Sedan bad jag Mikael att göra mig lugn och trygg. 

Jag har ju alltid varit en orolig själ - av naturen. Och det kändes bara som en extra stor och onödig börda inför operationen. Därför bad jag Mikael att vara nära mig, och att sända lugnande energier så att jag skulle slippa känna en så stark rädsla i magen Jag fick samma tandläkare som jag hade haft vid förra ingreppet. Det kändes så skönt - och jag hade god lust att be henne vara min privata tandläkare även i framtiden. Jag fick dricka lugnande innan operationen, precis som förra gången. Förra gången var jag dock livrädd även då jag drack det lugnande medlet, eftersom jag med en gång började misstänka att det kunde "minska min hjärtrytm" eller få mig att bara "tyna bort". För en riktig Hypokondriker är till och med lugnande ett "hot". Fantasin slutar aldrig att skena och det finns inga gränser. Till det ironiska läget hör att jag läser Biomedicin som är högst vetenskapligt. 

Sedan minns jag att jag grät hysteriskt när tandläkaren satte in bedövningen med adrenalinet. Det var hemskt, men min tandläkare var riktigt god mot mig, och berömde mig, även när jag var skräckslagen. Men den här gången hade jag aktivt bett änglarna om hjälp och vägledning. Dessutom hade jag pratat extra mycket med min skyddsängel, som jag vet är min farfar. Vi länkar väldigt väl, och brukar ha små samtal titt som tätt. Eftersom vi länkar så himla bra, behövde jag inte säga mycket mer till honom, än att förklara läget. Att jag var så rädd, så rädd, att jag hade tandläkarskräck (som han redan visste med tanke på mina oroliga känslor) och att jag inte ville att någonting skulle gå fel. 

Jag sa till farfar att han skulle hänga med in i salen där jag skulle opereras, och att han skulle lugna mig, och skoja med mig så att jag fick skingrat mina tankar. Egentligen ville jag att han skulle hålla mig i handen, sa jag. Men det räckte att han var närvarande, omkring mig i rummet sa jag sedan. Farfar bara log och skrattade åt mig - som vanligt. Jag fick precis samma bedövning som tidigare, och den här gången skulle det bli svårare att ta ut tanden, eftersom den satt "så dumt till". Men den här gången uppmärksammade jag flera skillnader. När jag låg inne i rummet, efter att ha svalt det lugnande medlet, och väntade på att bli flyttad till operationssalen, kände jag mig varken rädd eller misstänksam inombords, vilket jag hade gjort vid den första operationen. Istället kände jag mig alldeles lugn, och nästan lite full i skratt. Det kändes precis som när man är riktigt "behagligt trött" och någon man tycker mycket om, skojar lite med en. Det knöt sig inte i magen överhuvudtaget den här gången, och jag hade inte gråtit någonting. Inte ens varit på bristningsgränsen. Istället fortsatte jag att le ut i tomma luften (fast det var inte i tomma luften) och skrattade hjärtligt då och då. 

Strax därefter kom min tandläkare och körde in mig till operation. När bedövningen skulle sättas in (som jag fruktat så) var jag medgörlig, och grät inte alls. Det enda jag gav ifrån mig var några skumma läten, om att "det var ju lite omständigt det här med bedövning". Men ironiskt nog, kände jag mig trots detta - lugn i sinnet. Lugn på ett helt annat sätt, än jag gjort tidigare. När operationen väl började, blundade jag och försökte fokusera på min andning. Skenet från lamporna ovanför mig sved i ögonen. Jag blundade, och plötsligt får jag se - FÄRGADE PRICKAR?!?! Röda, gröna, blåa, rosa, orangea, lila, gula... Det hade jag Aldrig upplevt tidigare. MEN - JAG HAR LÄST OM, OCH TRÄFFAT FOLK SOM HAR UPPLEVT DET!! Bland annat min mamma. Och jag har avundats dessa människor, som har kunnat se detta, då jag aldrig lyckats tidigare. Men där var prickarna. Tydliga som bara den! Och hela tiden kände jag av änglarnas närvaro. 

Jag började le, trots att tandläkaren höll på att operera mig i munnen. Sedan började jag småskratta. Det kändes nästan lite dumt. Prickarna var kvar, säkert i 20-30 sekunder. Och de var TYDLIGA! Jag behöver Tydlighet. Jag är ingen människa som desperat vill "leta efter" ett tecken - Jag vill se och uppleva det TYDLIGT framför mig innan jag kan säga att det faktiskt HÄNDER. Det fick jag göra nu. För första gången i mitt liv fick jag själv ta del av de ljus, och de färgade PRICKAR som jag tidigare bara har Hört andra prata om, eller läst i böcker om Änglarnas medicin. Men hur ska jag bli säker, om jag inte får uppleva det Själv?! Nu har jag fått göra det. Och jag kan än en gång konstatera, att "Ju mer aktiva vi själva är i vår kontakt med änglarna och med vår skyddsängel, desto mer och tydligare respons får vi". 

Detta var bland den tydligaste respons jag, personligen någonsin upplevt. Och att min skyddsängel, farfar, var så otroligt närvarande under hela operationen, att jag till och med kunde se honom SKRATTA ÅT MIG, där jag låg med gapande mun, - det var nästan lite absurt. Och nog att han skojade med mig "som han brukar göra". Och han vet nog, att jag är skapligt lättroad, i alla fall när det gäller hans humor. När jag låg där, och plötsligt uppmärksammade hur jag skrattade så att till och med tandläkaren undrade vad det var om roade mig så, hade jag inte riktigt mage att säga rakt ut "Det är min farfar som är här och han skojar bara lite med mig förstår du". Jag visste att ett ärligt svar i det här läget - bara skulle leda till betydligt fler följdfrågor. Och jag ville inte framstå som en ren galning där inne - därför väljer jag att berätta om min fantastiska upplevelse och den genomärliga, kärleksfulla responsen jag fick här istället.