Här talar vi om Viktiga saker!

Jag har gått i Psykoterapi i drygt ett år. Från början trodde jag att jag hade fått en psykolog för att kunna bearbeta en lång tids sjukdom. Men vi har talat om Allt - utom det jag behövt prata om. När jag försökt att säga det här till min psykolog har hon blivit bestört - och börjat gråta. Hon säger att vi inte kommer någon vart genom att samtala om mina rädslor för olika sjukdomstillstånd. Hon har menat på att vi måste tala om min bakgrund, min familj, mina vänner och min uppväxt. Det har vi gjort många gånger. Och nu mår jag sämre än på mycket länge. Jag har inte alls fått någon klarhet i varför jag har drabbats av så många sjukliga fobier. Vi har snarare konstaterat att fobierna existerar, men längre än så kommer vi inte. Jag har länge undrat över när jag kommer att börja märka resultat av min behandling - och likaså min familj. Men absolut ingenting har blivit bättre. I psykoterapi har jag berättat om mitt förflutna, och fått pratat om allt som jag Inte känt mig i behov av att tala om. När jag har dragit upp något som för mig, varit viktigt - har jag fått respons i stil med "Har pratar vi inte om dina olika tillstånd och måenden, utan här talar vi om "Viktiga saker". Viktiga saker - är med andra ord Inte hur patienten mår. Utan vad som kan beskyllas på hennes uppväxt? Nu har jag fått nog. Och mitt psyke nådde en gräns för ungefär en månad sedan - då jag klappade ihop totalt. Jag hade kört på utan att stanna upp, utan att reflektera och utan att blinka. Alltihop skulle bara gå så fort som möjligt. Och jag fick absolut inte misslyckas på något håll. Då var jag en dålig människa. En svag människa. En mindervärdig människa. Jag skulle uppnå det bästa. Ingenting fick gå fel. 


Egentligen hade min väg till utbrändhet börjat för lite drygt två år sedan. Jag hade fyra jobb och studerade på heltid. Samtidigt var jag mån om att "ta igen" all den tid i mitt liv som jag kände hade "gått förlorad", under alla de år då jag varit sjuk. Drygt åtta år, skulle jag nu "ta igen" på två år. Och jag skulle få bästa betyg. Jag skulle komma in på det program jag ville, och jag hade "bråttom" att bli färdigutbildad. Men redan här gick någonting galet... Till min stora besvikelse och förtvivlan tilldelades jag inte det betyg som jag visste skulle krävas av mig för att komma in på just de utbildningar jag ville. Jag minns att jag kände mig så matt och förtvivlad över detta nederlag att jag länge tvivlade på att jag ens skulle orka gå tillbaka för att göra en ny kraftansträngning att uppnå bästa betyg. Men jag förstod att jag skulle bli så illa tvungen. Jag hade inga andra gymnasiala betyg att söka på, och med mitt nuvarande studieomdöme skulle jag aldrig komma någon vart. Det känns tungt och svårt att inse, men jag hamnade på samma skola igen med inställningen att jag skulle ta mig hela vägen till toppen. Hela vägen - om det så skulle kosta mig mitt Liv. Och det kostade det... Nästan. Jag lyckades på något vänster kamma hem det betyg jag varit ute efter. Och det räcker för att komma in på de utbildningar jag drömmer om. Men vad hjälper det mig i nuet, då jag knappt kan sova om nätterna? Då jag knappt har kunnat äta själv? Då jag knappt har vågat gå utanför min dörr, på grund av en ångest som varit så stark att jag ständigt varit rädd för att jag är döende? Då kroppens nervsystem har "flippat ur" så totalt på grund av en långvarig, inre stress? En stress som kommer sig av att jag har drivit mig själv på tok för hårt, alldeles för länge. Och plötsligt har min kropp lagt av. Den fungerar inte längre. Den gör precis vad den vill med mig. Nervsystemet skickar ut "varningssignaler" i tid och otid, så att kroppen tror att den är i ständig fara? Kroppen vågar aldrig riktigt "släppa taget". Den tror ständigt att något farligt är på ingång. Det sympatiska nervsystemet verkar ständigt vara mer eller mindre i spel. Kroppen får så att säga aldrig riktigt "vila" längre, och det är en mycket skrämmande känsla. 

Kort sagt hade man kunnat säga att kroppen har "Stressat ihjäl sig". Det låter inte riktigt klokt - men rent krasst är det just så det är. Jag trodde aldrig att man kunde bli "utbränd" vid 22-års ålder. Det känns ju alldeles för ungt? Man måste väl i alla fall vara 30+ för att vara i riskzonen? Enligt läkaren finns det ingen tydlig åldersmässig "riskzon". Det handlar om hur vi är som människor, och om Vad vi varit med om i våra liv. Det känns svårt att acceptera. 22 år och utbränd känns väl nästan lite patetiskt, tänkte jag. Men utbrändhet kan drabba den som minst anar det. Och det kan ta oanade konsekvenser. Här vill ingen människa hamna. Utbrändhet visar nämligen ingenting avvikande på läkarens provtagningar. Snarare tvärtom. Det kan visa värden i nivå med en elitidrottare - och ändå mår man så förskräckligt dåligt. Det läskigaste med Utbrändhet i sig, är förmodligen att det kan ge så många diffusa, underliga symptom. Ingenting som vi kan förknippa med ett specifikt sjukdomstillstånd. För mig började det med att mitt hjärta rusade. Det kunde inträffa när som helst. På en föreläsning, i affären, i soffan, framför teven... när som helst. Det bankade snabbt och hårt, nästan så hårt att jag kunde känna smärta i bröstet. Det var inte bara frågan om en "ökad puls" - utan riktiga Rusningar. Sedan började jag svettas mycket om nätterna. Ofta kunde jag vakna av att nattlinnet var helt vått... Det kändes precis som när kroppen arbetar med att pressa ner en hög febertemp. Jag visste att jag inte hade haft så underliga, nattliga svettningar tidigare, och det kändes väldigt konstigt. Sedan fick jag minnesstörningar, förstås. Minnesrubbningar skulle jag vilja påstå är en av de tydligaste signalerna vid långvarig inre stress och utbrändhet. Alla kan vi väl vara virriga och glömma ibland, men det här var något helt annat. Det var bortom allt annat. Jag började glömma saker både på bussar, spårvagnar och i andras hem. Jag kunde glömma stora saker. Som mina träningskläder, mina jympaskor, hela min skolväskan eller något annat. Jag minns när min syster började observera och kommentera på att jag hade "glömt av" att vi skulle träffas och umgås. Jag älskar vanligtvis att umgås med min syster, och skulle aldrig nonchalera eller låta henne falla i glömska. När det var som värst hade jag glömt av våra träffar tre gånger. Och jag minns att det kändes pinsamt när min syster uttryckte sin oro för mig och mina "missar" för mamma. Utbrändhet är väl allt annat än "barmhärtig" då den slår till. Nog att det tar lång, lång tid att hamna i detta avskyvärda dike, men det krävs också en viss personlighet för att verkligen bli utbränd. När man till sist har gått så långt i sin utbrändhet att kroppen börjar få fysiska symptom är det tämligen illa. Och med en redan existerande Hypokondri - fick utbrändheten med dess bisarra symptom min hjärna att bli sjukare och räddare än någonsin. Jag kan väl kort säga att Utbrändhet och Hypokondri INTE utgör någon vidare ekvation helt enkelt. 

Utbrändheten ger också symptom som att det "brinner i huden" på mig. Jag minns att jag tänkte, första kvällen jag kände det, att "såhär känns det nog att bli levande bränd". Jag trodde att jag höll på att kremeras levande. Och jag tänkte "Såhär gör nog kroppen när den gör sig redo att dö". Sedan levde jag med dödsångest i flera dagar, och min läkare tvingades ta ett flertal prover för att verkligen försöka övertyga mig om att jag inte var döende. Sedan den natten har jag haft svårt att sova gott. Jag sover så lätt om nätterna att min hjärna registrerar allt som händer. Ibland vaknar jag vid halv 5 eller halv 6 på morgonen, och frågar mig själv om jag verkligen har sovit alls. Det är fruktansvärt frustrerande att aldrig riktigt lyckas komma ner i REM-sömn.Man blir desperat efter att kunna sova ordentligt. Det känns precis som om kroppen är ständigt på sin vakt, som att den är beredd på att något farligt ska komma. Hypokondrin har förstås gjort symptomen av utbrändheten hundra gånger värre. Jag tycker att det är underligt att Hypokondri i sig, inte klassificeras som en Allvarligare sjukdom. Den orsakar så otroligt mycket Onödigt lidande. Och här menar jag inte att vara lite "nojig" över att bli sjuk som många säkert kan känna igen sig i - utan riktigt Svår Hypokondri som begränsar en starkt i vardagen. Jag får inte tala om min hypokondri på psykoterapin. Där talar vi ju om Viktiga saker. Senaste gången jag var hos min psykolog hade min läkare satt in en medicin som var menad att dämpa min ångest som jag hade fått på grund av utbrändheten. Tyvärr skulle det snart visa sig att den medicin som läkaren hade skrivit ut gav helt motsatt effekt - och min redan pågående ångest tog sig helt nya uttryck och blev värre än jag någonsin kunnat föreställa mig! Det känns inte som det är första gången en medicin har biverkningar som motverkar sitt egentliga syfte. Jag blev tvungen att sluta med medicineringen redan efter en vecka - och det har jag inte ångrat en sekund. Strax efter det att jag hade slutat äta tabletterna började jag känna igen mig själv. Jag började komma tillbaka till livet och verkligheten, och hade inga Overklighetskänslor inom mig längre. Under den här kaotiska tiden var jag på besök hos min psykolog på psykoterapin - och det skulle visa sig bli det värsta mötet någonsin. Jag visste ju inte då, att medicinen kunde förstärka alla negativa och jobbiga känslor inom mig så till den grad att jag inte kunde hantera mig själv. Den gjorde mig så rädd, så rädd. Och jag minns att jag trodde jag skulle dö på fläcken. Dödsångesten var så stark att jag inte kunde sätta mig ner i stolen. Mina händer var alldeles kallsvettiga och jag skakade. Det jag minns är att min psykolog tittade konstigt på mig, nästan som om hur betraktade en utomjording. Själv hade jag fullt upp med att se till så att mitt hjärta slog. Jag ville ju inte falla död ner på hennes golv. ' Jag var så rädd att jag inte kunde vara stilla. Då hör jag plötsligt min psykolog säga till mig, i samma, enfaldiga ton som hon alltid har: "Nu måste jag be dig att sätta dig ner i stolen, så samtalar vi med varandra om det här". Min hjärna jobbade under högtryck. Och jag hade svårt att tolka och ta in vad hon menade. Skulle jag sätta mig ner i stolen och Samtala i ett lugnt och sansat tonläge när min hjärna signalerar till min kropp att jag håller på att dö?! Ska jag sätta mig ner, mitt emot min psykolog och föra ett lugnt och fint samtal när jag knappt kan förmå mig själv att stå på mina egna ben?! Det här var bortom allt annat jag någonsin hade upplevt inom mig. Och då ska jag villigt erkänna att jag har haft stark ångest förut. Men det här var inte likt något annat jag känt tidigare. Och det gjorde mig mycket rädd. Min psykolog konstaterade också, med en likgiltig stämma, att hon "såg att jag gick runt i rummet"... Jag ifrågasatte en gång om hon inte såg att jag mådde...Dåligt?! Då svarade min psykolog mig, i precis samma färglösa tonläge, att "Jag ser att du går runt i rummet..." Det lät precis som ett eko. Och jag ville fort därifrån. Jag var rädd som ett barn. Efter den gången har jag inte klarat av att gå tillbaka till min psykolog. Ett års behandling med psykoterapi -och det här är vad vi ska kalla RESULTAT?! Min psykolog skrämde mig om möjligt, ännu mer med sitt likgiltiga bemötande. Och jag har bestämt mig för att aldrig gå tillbaka. Istället har jag börjat på något nytt - Hypnosterapi! Jag har bara varit under behandling med Hypnosterapi en gång än så länge - Och jag kan redan konstatera att det har hjälpt mig 100 gånger mer än ett års regelbunden behandling hos min psykolog i psykoterapi.