Rehabilitering

Jag har haft ett litet bakslag den senaste tiden. Låt oss bara säga att det är främsta anledningen till att jag inte har haft några som helst krafter över till att berätta om vad som händer. Jag tror inte att någon människa, förutom de som kanske har varit i mitt ställe själva, riktigt förstår vilken ständig kamp som försiggår inom en, när man har kört slut sig så till den grad som jag har. 
Utbrändhet är bland det värsta jag någonsin varit med om. Och det kan ge svårare ångest än jag någonsin kunde fantisera om. Den här tiden har nästan kostat mig min relation. Nästan. Men det har jag i ärlighetens namn inte kunnat ta någon som helst hänsyn till. Det är faktiskt så - att när du inte ens vet om du kommer att vara kapabel till att dra ett nytt andetag, då är det väl heller inte Så konstigt att du kanske inte känner dig så "passionerad" eller har en så stark libido?! Jag menar, Lust kommer väl inte till någon som ständigt ser sin egen kropp som en fiende, snarare än en tillgång. Någonting som verkligen hör ihop med sjukdomsbilden "att vara utbränd".

Men nu börjar jag att känna mig lite bättre igen - lyckligtvis. Men jag kämpar också varje dag och natt för att hålla mig "på banan". Någonting som ingen annan än min familj är riktigt medveten om. Därför känns det oerhört "duktigt" av mig, då jag bara klarar av att åka in till stan för en fika, eller då jag går ut med min brukare och jobbar. 

I någon annans öron låter väl detta helt bisarrt. Men det är just så utbrändheten har kommit till uttryck hos mig. Och då vill jag ändå slå ett slag för att mitt tillstånd, trots allt, är Mycket bättre än för ca en månad sedan.

I tisdags var en underbar dag. Det var mitt första "träningstillfälle" i den nya "Mediala cirkeln" som jag ska fortsätta att utveckla mig i efter jul och nyår. Särskilt glad är jag, då det är Peter och Susanne som har blivit mina främsta "mentorer". Två personligheter som jag fullkomligen älskar, och ser upp till. I denna mediala cirkel, som alltså kommer att bli min första, riktiga "utbildningscirkel" till att vidareutveckla min medialitet kommer flera olika "delar" att involveras, bland annat:

- Healing
- Intuitionsövningar 
- Energiövningar
- Att öka kontakten med sina Guider
- Inspirerat tal
m.m. 

Det känns helt fantastiskt skönt att äntligen att funnit sina "likasinnade", och att ha blivit så vänligt bemött i dessa sammanhang. Det är inte många i min ålder som har påbörjat sin "träning" till att förstå och kunna förmedla sina mediala gåvor. De flesta är betydligt äldre än jag. Det hade varit häftigt att träffa någon i min egen Biologiska ålder som har kommit ungefär lika långt i sin mediala resa och utveckling. Men det har jag inte gjort. Och jag förväntar mig inte att det ska inträffa heller. Förstå mig rätt - Jag har absolut inga problem med att det inte har funnits någon annan i min biologiska ålder som har varit med för att utveckla sig själv. Jag tror snarare det är vanligare att man inte har kommit till insikt med sina mediala förmågor i så ung ålder som jag råkar ha gjort. Men det har med största sannolikhet att göra med att jag är en Indigo. Läs mer om detta på internet för att få en djupare förståelse för hur det yttrar sig osv.

Jag är så oerhört glad och tacksam över att ha blivit vägledd och guidad till dessa två människosjälar som jag numera har som mina mentorer. Jag kan villigt erkänna att detta är rena Drömmen för mig - Att jag nu fått äran att hamna just i deras "träningscirklar". 

Jag har ju tidigare nämnt hur väsentligt det är för mig att välja med stor omsorg, i synnerhet då det gäller min mediala utvecklingsprocess, eftersom det - likt i många andra "branscher" finns mer och mindre seriösa "lärare". Men nu känns det verkligen som om jag har hittat rätt. Likt någon som just blivit bekväm i sin sexuella läggning. Jag gillar denna liknelse. 

Min rehabilitering för att ta mig tillbaka till livet består just nu av Hypnostrapi, KBT (som jag ska få börja i om några dagar), Ljusterapi, Rehab (där jag ska få hjälp i form av stresshanteringskurser och avslappningsövingar), regelbunden Meditation, (det känns lite ironiskt i nuläget att jag är certifierad Mindfulness instruktör, med tanke på vart jag har råkat hamna!) Yoga (jag ska försöka få tillgång till två specifika sorter som heter Kundaliniyoga och Chakrayoga då detta känns mest passande i mitt läge)

I övrigt måste jag bara vara ständigt vaksam på att jag inte börjar falla in i gamla, invanda beteendemönster, vilket är svårt och vansinnigt lätt att göra. Jag får ständigt bli påmind av mina nära och kära, eller försöka komma på mig själv, så snart jag är på väg in i samma "gamla tankebanor" och beteendemönster.

Vägen tillbaka från utbrändhet är lång och svår. Och man måste ständigt vara på sin vakt. Det är så otroligt lätt att falla tillbaka, utan att man är medveten om det. Som med så många andra "beroenden" eller "missbruk". Träningsnarkomaner, arbetsnarkomaner, alkoholister, knarkare, matmissbrukare etc... Det finns en "gemensam nämnare".

Sedan jag gick in i väggen så totalt, har jag i alla fall lärt mig fantastiskt mycket. Jag har blivit betydligt mer "öppen" och inkännande när det gäller min medialitet. Min mediala förmåga har helt enkelt fåttt tillfälle att träda fram, och utvecklas mer än någonsin tidigare, vilket känns meningsfullt. I och med en allt tätare och tydligare kommunikation med mina guider och änglar, har jag också blivit betydligt mer Observant och Uppmärksam på min miljö, och framför allt på vad Andra människor försöker förmedla till mig i olika situationer. 

Jag lärde mig en utav mina livs viktigaste läxor i samband med min kollaps, och det var att Lyssna till sina Guider och inre vägledare. Dels genom upprepade tankar, känslor, syner och hörselintryck som kommer till mig på olika sätt, men också genom att bli allt mer uppmärksam på vad människor i min omgivning Säger till mig!! Det jag har fått lära mig den senaste tiden, som är av största vikt, är också att utöver upprepade tankar, känslor och intryck som vi får till oss, och som är ett direkt budskap och en tydlig vägledning från änglarna - kan änglarna också använda sig av Andra, levande människor i vår omgivning för att förmedla något Viktigt till oss. Som att vi ständigt kommer i kontakt med ett visst namn, ett visst uttryck eller en viss "tillsägelse". Det handlar bara om att lägga märke till när det dyker upp! Och det är oftast just här, som många människor misstar sig, då det verkar vara mer av en osmaklig "trend" i vårt samhälle idag, att aldrig stanna upp, utan att bara "rusa genom livet". De hör helt enkelt inte, eller observerar helt enkelt inte de signalement som uppstår. Och då kan det bli så att man hamnar här. Just här där jag är just nu. 

Men jag har dragit stor lärdom av det som har hänt mig. Och numera - lyssnar jag Alltid noga till mina änglar och guiders råd och vägledning.   

    


      

Jag är ett Indigobarn

Ja - Det är förlösande! Det känns som om jag äntligen har landat i mig själv. Att jag har "hittat hem". Hittat rätt. Fått det bevisat för mig att jag Inte är något ufo eller är psykiskt sjuk. Kanske att jag inte längre behöver söka mig till psykiatriker, med rädsla för att det är något "fel" på mig. Jag har ju alltid bara känt mig så himla Annorlunda.

Ingenting jag själv har lyckats med att precisera eller sätta fingret på direkt. Men så i torsdags inträffade något minst sagt - förlösande! Jag fick det berättat för mig - Jag är ett Indigobarn!

Det kanske låter löjligt, men för mig var det av största vikt och betydelse. Jag drog en liknelse med någon som äntligen "kommer ut ur garderoben", och vågar stå upp för sin sexuella läggning. Det kunde liknas vid någon som inte än blivit medveten om att den är homosexuell till exempel, men ändå känner sig så otroligt "annorlunda" i olika situationer eller omkring olika människor. Som att det bara är allmänt svårt att finna sin plats. Svårt att umgås med jämnåriga, komplicerat att se på sina jämnåriga lekkamrater. En känsla av att inte känna sig "hemma i sin egen kropp". Jag minns så väl när jag var liten, och växte upp. Jag ville nästan alltid vara för mig själv, leka själv, behövde inte ringa någon kompis. Min mamma blev lite bekymrad minns jag, hon ville så gärna att jag skulle gå ut och leka med mina jämnåriga, istället för att sitta själv. Men jag trivdes med mitt eget sällskap. Hur svårt kunde det vara att förstå? Förutom när det gällde vuxna människor. Då ville jag mer än gärna vara med och socialisera. Sitta runt bordet, diskutera, dricka en kopp te och umgås med mina föräldrars jämnåriga.

Det kändes naturligt och rätt för mig. Det kändes okomplicerat, till skillnad från att leka med barnen. I den här miljön trivdes jag som allra bäst. 

Ibland kände jag att min mamma kunde bli irriterad över att jag alltid valde att sitta med det vuxna sällskapet, även när hon försökte omvända mig. Det kunde göra mig riktigt förolämpad, och jag bekymrades över att mamma inte såg mig som den jag kände mig som. Efter en tid började jag säga: "Mamma, jag är som en 30-ring i en barnkropp. Här var jag ganska liten, och min mamma skrattade mest åt mitt påstående, vilket jag kan förstå. En annan hade väl skickat mig till psyket. 

När jag kom upp i tonåren blev det ännu värre, och jag hävdade att jag inte kände mig hemma i min kropp. Först började jag misstänka att jag kanske var homosexuell, sedan att jag kanske var transsexuell. Men inget av alternativen verkade stämma överens med min egentliga känsla. Det var ju knappt så jag förstod den själv. Men jag kände mig fortsatt - Annorlunda. Och det var inte särskilt rogivande.

I tonåren var det särskilt jobbigt, då många jämnåriga började ifrågasätta om det var "min mormor som talade om för mig hur jag skulle vara, eller hur jag skulle uttrycka mig i tal och skrift". Det var definitivt så att jag inte hittade min plats i tonåren. Och allt jag längtade efter var att bli sedd som en vuxen i andras ögon, utan glåpord eller undringar. Det var ju det jag var. Men min kropp visade omvärlden något helt annat. Detta fick mig att börja avsky den jag såg. Den jag såg, som inte var jag. Som inte gjorde mig rättvisa. 

Idag är jag 22 - och ju mer jag fyller, desto mer tillfreds känner jag mig. För att desto mer blir jag sedd som en riktig "vuxen". Men desto äldre känner jag mig i sinnet, och det har kunnat skrämma mig ibland. Varför känns det som om jag redan har levt ett, två, tre eller flera liv?`Varför känns det som jag är en senior? Varför känns det som om jag redan har levt ett helt liv, och säkert flera?!

Detta har gnagt och gnagt i mig under en förfärligt lång tid. Det har inte varit någon trevlig känsla. Men nu - känner jag äntligen att jag har funnit svar på just detta. VARFÖR det är som det är, och VARFÖR det alltid har varit så. Varför jag inte har passat in, hur mycket jag än har ansträngt mig för att göra det, eller varför jag inte har känt mig tillfreds och hemma i min egen kropp. Jag är ett Indogobarn!

Detta löser också upp ett flertal andra frågetecken som gnagt i mig länge, länge. Frågor som rör känslomässiga resonemang och ageranden, och denna insikt känns Livsviktig för mig.   

Det har blivit en väsentlig del av min identitet. Och tack vara det, är detta någonting som jag nu kan Lära mig mer om, och som jag kan hantera att leva med. 

Nu har jag förstås missat att tala om Hur jag fick reda på, och förstod att det var Indigobarn och ingenting annat som det hela rörde sig om...

Jag var på en medial seans i torsdags som jag hade sett fram emot. Jag valde just denna seans med stor omsorg, då den som skulle besöka oss ikväll var Peter Wiklund, som vid ett tidigare tillfälle hade avslöjat något om min person som onekligen var ett faktum. Det var visserligen inte Peter som hade seansen just den gången, men däremot satt han med som åskådare under seansen, och lämnade ett budskap till mig som han hade fått till sig när seansen var över. 

Därför bestämde jag mig för att närvara när just Peter skulle vara medium. Jag har för övrigt kvar samma goda känsla när det gäller den här människan, och har precis fått reda på att han certifierats av den kvinna jag ser upp till mest av alla.

Det var Peter som talade om för mig att jag var ett Indigobarn. Att även om jag "känner mig annorlunda", är det en "normal sensation" av ett Indigobarn.

Jag ska snart börja i en cirkel inom medialitet. Det ser jag fram emot. Under tiden arbetar jag mycket självständigt, och försöker gå på de mediala demonstrationer som jag finner särskilt tilldragande. Jag brukar lita på min intuition fullt ut i de här sammanhangen.

Någonting sade mig att det är rätt. Därför ska jag börja i denna mediala cirkel på tisdag.

Som en god nyhet kan jag också nämna att jag lyckades heala mig själv helt och hållet från ett migränanfall i morse, med hjälp av ärkeängeln Rafael och de andra änglarna. Det kändes särskilt viktigt att bli av med den just idag, då jag inte ville förpesta lördagen med en migränattack för mig och min kille som stannat över.  

Här kan ni som är nyfikna på mer detaljer, läsa om vad som gör ett Indigobarn. 

http://www.indigobarn.se/33392369

Tack & hej!        

  

Goda nyheter!

Igår var jag på mitt andra behandlingstillfälle med Hypnosterapi. Ja - jag kan faktiskt redan konstatera att dessa två behandlingstillfällen har givit mig Mer än vad behandling med psykoterapi gjort på ett helt år. Ironiskt men sant. 

Men den här gången arbetade jag och min hypnosterapuet lite annorlunda. Jag tror nämligen att det finns ett tydligt samband mellan min hypokondri, och min självbild. Jag har uppmärksammat så mycket intressant och fascinerande hittills, som jag aldrig kom i närheten av under min behandling i psykoterapi. Det är uppenbart att den här behandlingsformen passar min problematik betydligt bättre. 

Under gårdagens session fick jag, istället för att gå in i mig själv och "bli mig själv som barn", eller "bli min mamma" - En Boost med positiva energier! Det var riktigt förlösande faktiskt, och det kändes som om jag var mitt inne i ett skådespel. Något som passar mig alldeles utmärkt. Det häftiga med hynosterapin är, att jag inte bara får lov att berätta om mitt förflutna, om mig själv som litet barn eller om mina närstående - jag får verkligen BLI mig själv som litet barn, som min mamma eller som någon annan person. Det här tror jag kan "lösa upp" många diffusa spärrar, och ge oss svar på många komplexa beteendemönster eller känslor. 

Under den kärleksfulla "Boosten" fick jag se för min inre syn hur jag hade en typ av "kontrollpanel" framför mig, där jag själv kunde dra i olika spakar, eller trycka på olika knappar som Reglerade mina nivåer av självförtroende, självtillit, kärlek, mental styrka och trygghet. 

Jag kunde själv skruva upp varje del av mig till Maxnivå för att på så vis försöka gå in i en annan "del" av mig själv, som var precis så stark mentalt, så trygg, så kärleksfull, så frisk och med så mycket självtillit som jag egentligen önskade.

Dilemmat jag uppmärksammade ganska så snabbt inom mig, var bara att - Det inte fanns några gränser! Jag var helt enkelt aldrig nöjd. Hur mycket jag än skruvade upp min termostat för "självförtroende" "självkänsla" "självtillit", "mental styrka" osv. fanns där Ingen hejd! Jag nådde så att säga aldrig upp till "toppen", där allt var maximerat och jag kunde börja må sådär otroligt bra.

Utan istället ville jag, som i ett maniskt tillstånd, bara fortsätta, fortsätta och fortsätta att höja upp mina "termometrar". Här la fick jag mig omgående en väldigt viktig insikt - Jag är en Missbrukare!

Jag blir aldrig nöjd. Hur mycket jag än jobbar med att skruva upp mina "värden" och kvalifikationer till max - kommer jag aldrig till en punkt då jag känner mig nöjd och tillfreds med mina egenskaper. 

Här - fick jag alltså tagit del av någon Mycket viktigt som mitt undermedvetna avslöjade för mig under mitt Andra behandlingstillfälle.

Nog om min hyponosterapi. Nu - till något helt annat!

Innan (och efter) hypnosterapin var jag i full gång med att uträtta några ärenden. Jag har länge längtat efter "fördjupningskursen" i Änglarnas Medicin, och igår fick jag den äntligen presenterad för mig. "Med änglarnas hjälp" heter boken som jag nu utvecklas tillsammans med. Den går in på djupet, så att säga, och vägleder mig vidare i sådant där jag tidigare bara har skrapat på ytan. Och den är helt enastående! Den berättar mer om de olika metoder och tekniker som jag redan kan, och presenterar nya. Dessutom innehåller den underbara "patientfall och "vittneshistorier". 

Jag var så sugen på att köpa mig en bok om Healing, medan jag var igång, men tvingades hejda mig, då jag tror att "ju fler kockar, desto sämre soppa". Istället gick jag rakt på en grön ängel som jag kände drogs till mig. Eller snarare - Vi drogs nog till Varandra. Likt två magneter. Det var absolut inte den "snyggaste" ängeln jag har sett, men det kändes rätt så snart jag såg den. Vi så att säga "klickade" med en gång, och det kändes i det närmaste destruktivt att lägga tillbaka ängeln. Därför köpte jag även ängeln, och bad senare om att få läsa lite om vad just den ängeln indikerade och bar för budskap med sig.

Eftersom jag hade valt min ängel på ren intuition även denna gång, var jag nyfiken på att ta reda på Varför jag hade gjort just det val jag hade gjort.

Och återigen - gör mig änglarna nästan full i skratt. Ängelns kristall står för, och talar om just detta "Mildrar effekten av negativa energier, och transformerar dem till att bli positiva. 
Hjälper Dig att känna tillit till det Du har, och att andra kan ta emot det Du har att ge. 

Ingjuter självkänsla, självtillit och självuppskattning vid kreativt arbete. 
Lockar fram Din egen visdom och stärker intellektet. 
Släpper fram förträngda känslor, och upprörda känslor balanseras. 
Omsluter Ditt hjärta med helande energi för att hjälpa dig att minnas och förlåta. Stärker synen och är bra mot psykosmatiska sjukdomar. 

Det sistnämnda var väl det som gjorde absolut starkast intryck på mig. Psykosomatiska sjukdomar. Varför just nu? Har min läkare och änglarna någon daglig kommunikation?! Varför kom just denna ängel med sin kristall(Aventurin) till mig just igår, och inte under någon annan tid i mitt liv?

Svaret vet jag ju redan egentligen. Men ibland känns bara änglarnas kristallklara budskap och hisnande kommunikation lite omtumlande. Även om jag förstår vad mina änglar vill ha sagt. Det är inte precis så att jag kan anklaga dom för att vara aningen "otydliga", men nog slutar jag aldrig att imponeras, och fascineras av deras budskap för det.

Och hur kunde jag "pricka så rät" i mitt val av kristall? Både i tid och i sinnesstämning, och med tanke på min historik? Jag menar, SÅ bra "magkänsla" har jag bara inte. Och nog vet jag att det inte rör sig om någon slumpartad "magkänsla" heller för den delen. Men ändå! Jag begriper det bara inte ibland, och trots det - blir jag bara guidad och kommunicerad med om och om igen. I stunder då jag minst anar det. I stunder, då jag inte ens tänker på mina änglar.

Jag ställde ängeln på mitt nattduksbord när jag skulle lägga mig. Med tanke på min ihållande ångest och oro, har jag ju länge lidit av sömnlöshet. Total sömnlöshet. Och det har fått mig att få panik. Jag ställde min ängel bredvid sängen, och började försöka komma ner i ett meditativt tillstånd. Jag somnade. Ja - kan ni tänka er, JAG SOMNADE! Det här låter helt befängt i andras öron. Det är jag väl medveten om. Men, i detta minst sagt - Brutala ångesttillstånd som jag har befunnit mig den senaste tiden, med en ständig rädsla för att dö på fläcken,och inte varit förmögen att ta mig utanför min dörr, och en stark rädsla för att somna, var detta som hände Mycket förlösande för mig! Det ingav en känsla av hopp. Att det faktiskt finns en chans för mig att ta bli frisk igen. 

Och jag har inte sovit så gott, och så otroligt Djupt på Flera Månader!  

Imorgon ska jag på en medial seans med Peter Wiklund - något som jag verkligen ser fram emot! Han talade till mig i slutet på den förra gruppseansen jag var på, och jag fick genast en "bra känsla" av den här människan.

Det ska bli roligt att träffa honom igen.          

Healing och Ljusterapi

Idag åkte vi en sväng till Majorna för att hälsa på min ena syster. Eftersom jag måste vara i "stillhet" under mins tre dygn efter tandoperationen finns det inte mycket mer jag kan göra än att skriva, meditera, kommunicera med dom på andra sidan och dricka te. Men nog är det roligt att få komma utanför väggarna i alla fall. På tal om healing hade jag min första "klient" idag. Jag kände mig alldeles lugn och fridfull när jag utförde den, och jag försökte att ständigt samarbeta med Rafael. Jag skulle försöka utföra healing i en skadad handled. Jag gjorde precis som när jag lyckades läka min migränhuvudvärk för några dagar sedan. Jag andades djupt och meditativt, och rörde med min vänstra arm och hand över det drabbade området. Sedan visualiserade jag hur min vänstra hand blev alldeles genomskinlig av kristallklart, vitt ljus, Klientens arm omgavs av ett smaragdgrönt, läkande ljus som inte kunde tillhöra någon annan än ärkeängeln Rafael, 

Det är väldigt karakteristiskt för just honom. Ingenting man kan gå miste om. Hela klientens arm och hand omslöts av det smaragdgröna ljuset som tydligt lyste upp det smärtande området för mig. Då rörde jag försiktigt med min hand över det smärtande området, medan jag andades djupt och förde in allt mer och mer vitt ljus och ren kärlek i och runt omkring området. För varje utandning, och för varje inandning, tilltog healingenergin i styrka, och det kunde jag också känna tydligt på min andning. Ljuset blev starkare, och för varje andetag tillförde jag aktivt och medvetet mer ljus och mer kärlek till det utsatta området.

För varje inandning, och för varje utandning, såg jag hur det tillströmmade allt mer och mer kritvitt ljus i och omkring den skadade handen. Allt eftersom det vita ljuset ökade och forsade mot det drabbade området och slutligen gick in i det, såg jag i samma ögonblick hur Rafaels smaragdgröna ljus närvarade strax utanför där det vita ljuset strömmade in. Det såg ungefär ut som "ett yttre skyddslager", om ni kan föreställa er det. Medan det kritvita ljuset, som kontinuerligt och med stor styrka strömmade in, befann sig i det "inre skyddslagret" av det drabbade området. 

Man hade nästan kunnat tänka sig Rafaels smaragdgröna ljus som en skyddande sköld som bara lyste runt omkring det drabbade området för att bekräfta sin närvaro, medan det kritvita ljuset som alltså är änglaljus, ständigt strömmade in, likt massvis av vita "strimmor" som följer en otroligt stark ström. 

Jag vet att jag började le lite fånigt för mig själv när jag märkte att min healing hade nått änglarna. Jag hade fått gehör. Änglarna hade varit mig behjälplig i mitt arbete, den här gången också.  

Jag kände stor tacksamhet, och jag visste att jag hade fört in mycket ljus och kärlek i det smärtande området. Jag bad Rafael att han skulle vara ständigt närvarande, och jag var tydlig med att jag ville att han skulle heala, läka och plocka bort all min klients smärta Omedelbart! 

Tydlighet är bland det viktigaste som finns när vi kommunicerar med änglarna. Det handlar i själva verket inte om att vara ödmjuk, finkänslig eller för krävande i sitt sätt att vara - Det handlar om att vara rak och tydlig i sina förfrågningar och önskningar. Ju tydligare vi är med vad vi vill, och vad vi eftersträvar, desto större chans att bli uppfattad och hjälpt. 

Precis i början hade jag svårt att ta till mig just det här. Jag var så orolig att framstå som oförskämd, kräsen eller att be änglarna om hjälp med "onödiga, bortskämda, små skitsaker". Men det fick jag snart lära mig var helt fel. Änglarnas energier ser inte till vad som är "artigt eller oartigt" "fint eller ofint" etc. 

Vår kommunikation med änglar går bortom det.

Änglarna och våra skyddsänglar älskar uppenbarligen att kommunicera med oss, och gör det gärna ofta, Det är snarare så att Vi måste lära oss att förstå, uppfatta och tolka det som försöker förmedlas till oss. Och ju mer vi tränar, och ju mer "öppna" vi är i våra sinnen, desto bättre märker vi av signalement och kommunikationen från dom.

Efter mitt försök till healing med kärlek och ljus, skrattade klienten av häpnad och sa med ett förbluffat uttryck att "nu kändes det ju nästan ingenting längre".

När klienten sa sådär, log jag för mig själv inombords. Samtidigt som jag själv till viss del, chockerades över den effekt som min healing hade haft. Det här var ingenting som jag hade tagit föregivet, och desto häftigare var det att höra klienten berätta.

När jag var på besök hos min syster idag visade hon mig och mina föräldrar in i ett alldeles speciellt rum som tillhörde byggnaden, och som kunde utnyttjas av de som bodde i huset. Det var ett Ljusrum. 

Ett Ljusrum. Där man kunde ge sig själv en läkande Ljusterapi. Detta fascinerade mig otroligt mycket, särskilt då jag under de senaste veckorna har suttit och sökt på "Ljusterapi i Göteborg", i hopp om att hitta något liknande till ett rimligt pris. Jag tror att ljusterapi är väsentligt för mig, och för många andra som har en tendens att bli mer påverkade än vad som anses vara hälsosamt av höstmörkret. Personligen tror jag att detta kan vara ett oerhört viktigt inslag i min "Rehabilitering", då jag ska försöka återhämta mig från stressen och utbrändheten. Lika viktigt är träning, hypnosterapi, en god nattsömn och fina relationer. Men att få unna sig att gå på Ljusterapi gratis hos sin egen syster, samtidigt som man aktivt läker sin kropp och själ genom healing, ljusterapi och hypnosterapi... Det var mer än jag hade vågat önska mig!

Tack för healing, kärlek och ljus!
              

En tanke till Birkan Tore

Vill bara skänka en tanke till mitt favoritmedium och förebild - Birkan Tore idag.

Ibland räcker det att bara se dig, bara höra dig, eller bara skänka dig en tanke för att må gott i kropp & själ!

Lägg märke till "De Färgade Prickarna"!

Igår opererades jag - till råge på allt som kommer med utbrändhet. Jag hade fått ett hastigt återbud från käkkirurgin och hade insett att om jag inte nappade direkt på återbudet, skulle jag vara tvungen att gå runt och vänta tills efter nyåret på ett ny tid. Sedan jag fick så hiskeliga problem med mina visdomständer har jag dessutom fått tandläkarskräck. 

Det är just därför jag har blivit remitterad till käkkirurgen där det finns bättre möjligheter att få lugnande inför en operation. Jag drog ut min första visdomstand i början på oktober, då jag fortfarande var aktiv och studerade. Men att opereras mitt i terminen, när man dessutom är en perfektionist utan dess like, och med en inställning att "ta igen" alla "förlorade år" på ett år, gör att en tandoperation bara gör patienten mer stressad. Jag kunde ju aldrig riktigt ge mig hän och återhämta mig fullt ut efter den första operationen, eftersom jag hela tiden var så otroligt stressad och driven i att "klara av studierna med bästa resultat". Och det var ju just så jag hamnade här. I total utbrändhet. 

Om jag inte misstar mig, utifrån vad jag har läst, sett och hört - är det bara en "viss" typ av människor som blir totalt utbrända. Det krävs en alldeles speciell mentalitet för att verkligen hamna i just detta dike, och det är oftast hårfint vad som kan anses vara "ihärdigt, ambitiöst och hållbart" och vad som istället blir "ihärdigt, ambitiöst men totalt ohållbart". Själv står jag för det sekundära alternativet, och det är väl därför jag sitter här. Men nu tänkte jag återkomma till vad jag anser vara mest fascinerande - i alla fall under min "resa". Och det är hur våra änglar och guider ständigt kan kommunicera med oss, oavsett vilka snedsteg vi har gjort. Det finns ett gammalt talesätt som hävdar att "Aldrig något ont - utan att det för något gott med sig". Det måste väl vara det som jag har haft svårast att tillgodogöra mig och förstå mig på tidigare. 

Men nu har jag lärt mig precis hur det fungerar. Och ju mer vi råkar ut för, desto närmare blir vår kontakt och vårt band med änglarna. Om vi dessutom är öppen-sinnade, inkännande eller kanske bara allmänt känsliga i våra sinnen av naturen, söker sig änglar och guider automatiskt allt närmare. Det är någonting som jag har fått erfara allt starkare och starkare med åren. 

Alla människor har minst en skyddsängel. Och oftast samlar vi på oss allt fler med tiden. Vissa människor vet redan vilka deras skyddsänglar är, och kan både kommunicera och "känna igen" sin skyddsänglar när de är närvarande. Jag vill poängtera att skyddsänglar Inte är detsamma som änglarna eller våra guider. Ju mer vi kommunicerar med ett öppet och inkännande sinne, desto mer respons lär vi oss att uppfatta. Vi får respons på våra frågor och samtal med änglarna eller med vår skyddsängel även när vi inte är "tränade" i att tolka och förstå deras budskap, men då upplever vi det inte sällan som om "det är meningslöst att kommunicera med änglarna eftersom jag aldrig får något svar". Vi får svar - vi måste bara lära oss att uppfatta när svaret kommer. 

Och i likhet med läkarkonsten - slutar våra mediala förmågor heller aldrig att utvecklas. Och ju mer aktiva vi är, desto mer aktivt och tydligt framträdande blir andevärldens och änglarnas "sökande" efter kontakt med oss. Detta är också någonting som jag har dragit stor lärdom av. Och det har visat sig på många sätt, framför allt i min barndom, och i synnerhet under det senaste året. I samband med utbrändheten blev kontakten med både min skyddsängel, mina guider och änglarna otroligt kraftfull och tydlig för mig. 

Visste ni att många människor kan kommunicera med sin skyddsängel exempelvis, utan att vara medvetna om att det är just det dom gör? För mig har kontakten med andevärlden alltid funnits närvarande, men låt säga att den har fått sig ett otroligt "uppsving" det senaste året. När jag var riktigt liten reflekterade jag antagligen inte över hur frekvent kontakt jag hade med änglarna, i synnerhet med min skyddsängel. Barn upplever oftast detta som För naturligt, för att börja analysera eller ifrågasätta kommunikationen. Därför är barn oftast överlag väldigt "tacksamma" för andevärlden att kommunicera med. Vissa människor lyckas emellertid att bibehålla sin förmåga även när de växer upp, men det kräver ett mer gediget intresse och ett "välkomnande" som kommer inifrån. Idag är jag mycket tacksam över att jag både fått möta andevärlden som barn, men också att jag lyckats att "återuppta" och behålla kontakten som vuxen, och till och med, lyckats Utveckla den. 

Min senaste underbara upplevelse handlar just om när jag satt i tandläkarstolen. Som jag nämnt tidigare har jag efter ett års trubbel med två smärtsamma visdomständer utvecklat en enorm tandläkarskräck. Därför skickades jag iväg till käkkirurgin inför varje ingrepp. Igår plockades den andra visdomstanden bort. Jag var så rädd, så rädd, och att jag hade drabbats av ett utmattningssyndrom med konstiga värmevallningar, invärtes skälvningar, synrubbningar och hjärtklappning kort dessförinnan gjorde inte situationen bättre precis. Dessutom hade den ångestdämpande medicinen som läkaren satte in i hopp om att "lindra" min ångest och utmattning, fått motsatt effekt och fått mig att må hundra gånger sämre. Tabletten gav dessutom biverkningar i form av muntorrhet, och det utgjorde ett ultimat läge för bakterier att växa till sig vid den andra visdomstanden. Därmed fick jag ringa till käkkirurgin och be om att hamna på deras "återbudslista" ifall någon skulle avboka med kort varsel. Jag visste ju redan att jag inte skulle bli av med besvären, hur gärna jag än ville undgå operationen. 

I torsdags blev jag alltså uppringd. Ett återbud hade lämnats och jag visste att det vore dumdristigt av mig att tacka nej till återbudet. Jag tog tiden på fredag eftermiddag, hur mycket det än bar mig emot att genomgå samma ingrepp en gång till. Kvällen innan fick jag dricka varm mjölk med honung för att försöka lugna ner mig lite. Jag visste att det inte fanns någon återvändo, så istället för att försöka blunda och förtränga situationen ägnade jag all tid och energi åt att be änglarna om hjälp och beskydd. 

Jag bad att änglarna skulle vara med mig, och närvara både innan, under och efter operationen. Jag bad att änglarna inte skulle vika från min sida just nu, eftersom jag var så rädd inför ingreppet. Jag bad att änglarna skulle vara extra tydliga med sin närvaro den här gången, för att riktigt Övertyga mig om att dom var med. Jag bad att änglarna skulle vara med den tandläkare som skulle utföra operationen på mig, och samarbeta med tandläkaren så att hela operationen skulle gå så lätt och bli så smärtfri som bara möjligt. 

Och jag bad änglarna att det absolut inte skulle tillstöta någonting efteråt. Jag bad till och med att läkningsprocessen skulle gå "snabbare än vanligt". Sedan bad jag även specifikt till ärkeängeln Rafael och ärkeängeln Mikael. Jag visualiserade Rafaels gröna ljus precis över det område i mitt ansikte som skulle opereras, och jag bad att Rafael skulle vara särskilt aktiv i att heala, läka och assistera under operationen. Sedan bad jag Mikael att göra mig lugn och trygg. 

Jag har ju alltid varit en orolig själ - av naturen. Och det kändes bara som en extra stor och onödig börda inför operationen. Därför bad jag Mikael att vara nära mig, och att sända lugnande energier så att jag skulle slippa känna en så stark rädsla i magen Jag fick samma tandläkare som jag hade haft vid förra ingreppet. Det kändes så skönt - och jag hade god lust att be henne vara min privata tandläkare även i framtiden. Jag fick dricka lugnande innan operationen, precis som förra gången. Förra gången var jag dock livrädd även då jag drack det lugnande medlet, eftersom jag med en gång började misstänka att det kunde "minska min hjärtrytm" eller få mig att bara "tyna bort". För en riktig Hypokondriker är till och med lugnande ett "hot". Fantasin slutar aldrig att skena och det finns inga gränser. Till det ironiska läget hör att jag läser Biomedicin som är högst vetenskapligt. 

Sedan minns jag att jag grät hysteriskt när tandläkaren satte in bedövningen med adrenalinet. Det var hemskt, men min tandläkare var riktigt god mot mig, och berömde mig, även när jag var skräckslagen. Men den här gången hade jag aktivt bett änglarna om hjälp och vägledning. Dessutom hade jag pratat extra mycket med min skyddsängel, som jag vet är min farfar. Vi länkar väldigt väl, och brukar ha små samtal titt som tätt. Eftersom vi länkar så himla bra, behövde jag inte säga mycket mer till honom, än att förklara läget. Att jag var så rädd, så rädd, att jag hade tandläkarskräck (som han redan visste med tanke på mina oroliga känslor) och att jag inte ville att någonting skulle gå fel. 

Jag sa till farfar att han skulle hänga med in i salen där jag skulle opereras, och att han skulle lugna mig, och skoja med mig så att jag fick skingrat mina tankar. Egentligen ville jag att han skulle hålla mig i handen, sa jag. Men det räckte att han var närvarande, omkring mig i rummet sa jag sedan. Farfar bara log och skrattade åt mig - som vanligt. Jag fick precis samma bedövning som tidigare, och den här gången skulle det bli svårare att ta ut tanden, eftersom den satt "så dumt till". Men den här gången uppmärksammade jag flera skillnader. När jag låg inne i rummet, efter att ha svalt det lugnande medlet, och väntade på att bli flyttad till operationssalen, kände jag mig varken rädd eller misstänksam inombords, vilket jag hade gjort vid den första operationen. Istället kände jag mig alldeles lugn, och nästan lite full i skratt. Det kändes precis som när man är riktigt "behagligt trött" och någon man tycker mycket om, skojar lite med en. Det knöt sig inte i magen överhuvudtaget den här gången, och jag hade inte gråtit någonting. Inte ens varit på bristningsgränsen. Istället fortsatte jag att le ut i tomma luften (fast det var inte i tomma luften) och skrattade hjärtligt då och då. 

Strax därefter kom min tandläkare och körde in mig till operation. När bedövningen skulle sättas in (som jag fruktat så) var jag medgörlig, och grät inte alls. Det enda jag gav ifrån mig var några skumma läten, om att "det var ju lite omständigt det här med bedövning". Men ironiskt nog, kände jag mig trots detta - lugn i sinnet. Lugn på ett helt annat sätt, än jag gjort tidigare. När operationen väl började, blundade jag och försökte fokusera på min andning. Skenet från lamporna ovanför mig sved i ögonen. Jag blundade, och plötsligt får jag se - FÄRGADE PRICKAR?!?! Röda, gröna, blåa, rosa, orangea, lila, gula... Det hade jag Aldrig upplevt tidigare. MEN - JAG HAR LÄST OM, OCH TRÄFFAT FOLK SOM HAR UPPLEVT DET!! Bland annat min mamma. Och jag har avundats dessa människor, som har kunnat se detta, då jag aldrig lyckats tidigare. Men där var prickarna. Tydliga som bara den! Och hela tiden kände jag av änglarnas närvaro. 

Jag började le, trots att tandläkaren höll på att operera mig i munnen. Sedan började jag småskratta. Det kändes nästan lite dumt. Prickarna var kvar, säkert i 20-30 sekunder. Och de var TYDLIGA! Jag behöver Tydlighet. Jag är ingen människa som desperat vill "leta efter" ett tecken - Jag vill se och uppleva det TYDLIGT framför mig innan jag kan säga att det faktiskt HÄNDER. Det fick jag göra nu. För första gången i mitt liv fick jag själv ta del av de ljus, och de färgade PRICKAR som jag tidigare bara har Hört andra prata om, eller läst i böcker om Änglarnas medicin. Men hur ska jag bli säker, om jag inte får uppleva det Själv?! Nu har jag fått göra det. Och jag kan än en gång konstatera, att "Ju mer aktiva vi själva är i vår kontakt med änglarna och med vår skyddsängel, desto mer och tydligare respons får vi". 

Detta var bland den tydligaste respons jag, personligen någonsin upplevt. Och att min skyddsängel, farfar, var så otroligt närvarande under hela operationen, att jag till och med kunde se honom SKRATTA ÅT MIG, där jag låg med gapande mun, - det var nästan lite absurt. Och nog att han skojade med mig "som han brukar göra". Och han vet nog, att jag är skapligt lättroad, i alla fall när det gäller hans humor. När jag låg där, och plötsligt uppmärksammade hur jag skrattade så att till och med tandläkaren undrade vad det var om roade mig så, hade jag inte riktigt mage att säga rakt ut "Det är min farfar som är här och han skojar bara lite med mig förstår du". Jag visste att ett ärligt svar i det här läget - bara skulle leda till betydligt fler följdfrågor. Och jag ville inte framstå som en ren galning där inne - därför väljer jag att berätta om min fantastiska upplevelse och den genomärliga, kärleksfulla responsen jag fick här istället.

Här talar vi om Viktiga saker!

Jag har gått i Psykoterapi i drygt ett år. Från början trodde jag att jag hade fått en psykolog för att kunna bearbeta en lång tids sjukdom. Men vi har talat om Allt - utom det jag behövt prata om. När jag försökt att säga det här till min psykolog har hon blivit bestört - och börjat gråta. Hon säger att vi inte kommer någon vart genom att samtala om mina rädslor för olika sjukdomstillstånd. Hon har menat på att vi måste tala om min bakgrund, min familj, mina vänner och min uppväxt. Det har vi gjort många gånger. Och nu mår jag sämre än på mycket länge. Jag har inte alls fått någon klarhet i varför jag har drabbats av så många sjukliga fobier. Vi har snarare konstaterat att fobierna existerar, men längre än så kommer vi inte. Jag har länge undrat över när jag kommer att börja märka resultat av min behandling - och likaså min familj. Men absolut ingenting har blivit bättre. I psykoterapi har jag berättat om mitt förflutna, och fått pratat om allt som jag Inte känt mig i behov av att tala om. När jag har dragit upp något som för mig, varit viktigt - har jag fått respons i stil med "Har pratar vi inte om dina olika tillstånd och måenden, utan här talar vi om "Viktiga saker". Viktiga saker - är med andra ord Inte hur patienten mår. Utan vad som kan beskyllas på hennes uppväxt? Nu har jag fått nog. Och mitt psyke nådde en gräns för ungefär en månad sedan - då jag klappade ihop totalt. Jag hade kört på utan att stanna upp, utan att reflektera och utan att blinka. Alltihop skulle bara gå så fort som möjligt. Och jag fick absolut inte misslyckas på något håll. Då var jag en dålig människa. En svag människa. En mindervärdig människa. Jag skulle uppnå det bästa. Ingenting fick gå fel. 


Egentligen hade min väg till utbrändhet börjat för lite drygt två år sedan. Jag hade fyra jobb och studerade på heltid. Samtidigt var jag mån om att "ta igen" all den tid i mitt liv som jag kände hade "gått förlorad", under alla de år då jag varit sjuk. Drygt åtta år, skulle jag nu "ta igen" på två år. Och jag skulle få bästa betyg. Jag skulle komma in på det program jag ville, och jag hade "bråttom" att bli färdigutbildad. Men redan här gick någonting galet... Till min stora besvikelse och förtvivlan tilldelades jag inte det betyg som jag visste skulle krävas av mig för att komma in på just de utbildningar jag ville. Jag minns att jag kände mig så matt och förtvivlad över detta nederlag att jag länge tvivlade på att jag ens skulle orka gå tillbaka för att göra en ny kraftansträngning att uppnå bästa betyg. Men jag förstod att jag skulle bli så illa tvungen. Jag hade inga andra gymnasiala betyg att söka på, och med mitt nuvarande studieomdöme skulle jag aldrig komma någon vart. Det känns tungt och svårt att inse, men jag hamnade på samma skola igen med inställningen att jag skulle ta mig hela vägen till toppen. Hela vägen - om det så skulle kosta mig mitt Liv. Och det kostade det... Nästan. Jag lyckades på något vänster kamma hem det betyg jag varit ute efter. Och det räcker för att komma in på de utbildningar jag drömmer om. Men vad hjälper det mig i nuet, då jag knappt kan sova om nätterna? Då jag knappt har kunnat äta själv? Då jag knappt har vågat gå utanför min dörr, på grund av en ångest som varit så stark att jag ständigt varit rädd för att jag är döende? Då kroppens nervsystem har "flippat ur" så totalt på grund av en långvarig, inre stress? En stress som kommer sig av att jag har drivit mig själv på tok för hårt, alldeles för länge. Och plötsligt har min kropp lagt av. Den fungerar inte längre. Den gör precis vad den vill med mig. Nervsystemet skickar ut "varningssignaler" i tid och otid, så att kroppen tror att den är i ständig fara? Kroppen vågar aldrig riktigt "släppa taget". Den tror ständigt att något farligt är på ingång. Det sympatiska nervsystemet verkar ständigt vara mer eller mindre i spel. Kroppen får så att säga aldrig riktigt "vila" längre, och det är en mycket skrämmande känsla. 

Kort sagt hade man kunnat säga att kroppen har "Stressat ihjäl sig". Det låter inte riktigt klokt - men rent krasst är det just så det är. Jag trodde aldrig att man kunde bli "utbränd" vid 22-års ålder. Det känns ju alldeles för ungt? Man måste väl i alla fall vara 30+ för att vara i riskzonen? Enligt läkaren finns det ingen tydlig åldersmässig "riskzon". Det handlar om hur vi är som människor, och om Vad vi varit med om i våra liv. Det känns svårt att acceptera. 22 år och utbränd känns väl nästan lite patetiskt, tänkte jag. Men utbrändhet kan drabba den som minst anar det. Och det kan ta oanade konsekvenser. Här vill ingen människa hamna. Utbrändhet visar nämligen ingenting avvikande på läkarens provtagningar. Snarare tvärtom. Det kan visa värden i nivå med en elitidrottare - och ändå mår man så förskräckligt dåligt. Det läskigaste med Utbrändhet i sig, är förmodligen att det kan ge så många diffusa, underliga symptom. Ingenting som vi kan förknippa med ett specifikt sjukdomstillstånd. För mig började det med att mitt hjärta rusade. Det kunde inträffa när som helst. På en föreläsning, i affären, i soffan, framför teven... när som helst. Det bankade snabbt och hårt, nästan så hårt att jag kunde känna smärta i bröstet. Det var inte bara frågan om en "ökad puls" - utan riktiga Rusningar. Sedan började jag svettas mycket om nätterna. Ofta kunde jag vakna av att nattlinnet var helt vått... Det kändes precis som när kroppen arbetar med att pressa ner en hög febertemp. Jag visste att jag inte hade haft så underliga, nattliga svettningar tidigare, och det kändes väldigt konstigt. Sedan fick jag minnesstörningar, förstås. Minnesrubbningar skulle jag vilja påstå är en av de tydligaste signalerna vid långvarig inre stress och utbrändhet. Alla kan vi väl vara virriga och glömma ibland, men det här var något helt annat. Det var bortom allt annat. Jag började glömma saker både på bussar, spårvagnar och i andras hem. Jag kunde glömma stora saker. Som mina träningskläder, mina jympaskor, hela min skolväskan eller något annat. Jag minns när min syster började observera och kommentera på att jag hade "glömt av" att vi skulle träffas och umgås. Jag älskar vanligtvis att umgås med min syster, och skulle aldrig nonchalera eller låta henne falla i glömska. När det var som värst hade jag glömt av våra träffar tre gånger. Och jag minns att det kändes pinsamt när min syster uttryckte sin oro för mig och mina "missar" för mamma. Utbrändhet är väl allt annat än "barmhärtig" då den slår till. Nog att det tar lång, lång tid att hamna i detta avskyvärda dike, men det krävs också en viss personlighet för att verkligen bli utbränd. När man till sist har gått så långt i sin utbrändhet att kroppen börjar få fysiska symptom är det tämligen illa. Och med en redan existerande Hypokondri - fick utbrändheten med dess bisarra symptom min hjärna att bli sjukare och räddare än någonsin. Jag kan väl kort säga att Utbrändhet och Hypokondri INTE utgör någon vidare ekvation helt enkelt. 

Utbrändheten ger också symptom som att det "brinner i huden" på mig. Jag minns att jag tänkte, första kvällen jag kände det, att "såhär känns det nog att bli levande bränd". Jag trodde att jag höll på att kremeras levande. Och jag tänkte "Såhär gör nog kroppen när den gör sig redo att dö". Sedan levde jag med dödsångest i flera dagar, och min läkare tvingades ta ett flertal prover för att verkligen försöka övertyga mig om att jag inte var döende. Sedan den natten har jag haft svårt att sova gott. Jag sover så lätt om nätterna att min hjärna registrerar allt som händer. Ibland vaknar jag vid halv 5 eller halv 6 på morgonen, och frågar mig själv om jag verkligen har sovit alls. Det är fruktansvärt frustrerande att aldrig riktigt lyckas komma ner i REM-sömn.Man blir desperat efter att kunna sova ordentligt. Det känns precis som om kroppen är ständigt på sin vakt, som att den är beredd på att något farligt ska komma. Hypokondrin har förstås gjort symptomen av utbrändheten hundra gånger värre. Jag tycker att det är underligt att Hypokondri i sig, inte klassificeras som en Allvarligare sjukdom. Den orsakar så otroligt mycket Onödigt lidande. Och här menar jag inte att vara lite "nojig" över att bli sjuk som många säkert kan känna igen sig i - utan riktigt Svår Hypokondri som begränsar en starkt i vardagen. Jag får inte tala om min hypokondri på psykoterapin. Där talar vi ju om Viktiga saker. Senaste gången jag var hos min psykolog hade min läkare satt in en medicin som var menad att dämpa min ångest som jag hade fått på grund av utbrändheten. Tyvärr skulle det snart visa sig att den medicin som läkaren hade skrivit ut gav helt motsatt effekt - och min redan pågående ångest tog sig helt nya uttryck och blev värre än jag någonsin kunnat föreställa mig! Det känns inte som det är första gången en medicin har biverkningar som motverkar sitt egentliga syfte. Jag blev tvungen att sluta med medicineringen redan efter en vecka - och det har jag inte ångrat en sekund. Strax efter det att jag hade slutat äta tabletterna började jag känna igen mig själv. Jag började komma tillbaka till livet och verkligheten, och hade inga Overklighetskänslor inom mig längre. Under den här kaotiska tiden var jag på besök hos min psykolog på psykoterapin - och det skulle visa sig bli det värsta mötet någonsin. Jag visste ju inte då, att medicinen kunde förstärka alla negativa och jobbiga känslor inom mig så till den grad att jag inte kunde hantera mig själv. Den gjorde mig så rädd, så rädd. Och jag minns att jag trodde jag skulle dö på fläcken. Dödsångesten var så stark att jag inte kunde sätta mig ner i stolen. Mina händer var alldeles kallsvettiga och jag skakade. Det jag minns är att min psykolog tittade konstigt på mig, nästan som om hur betraktade en utomjording. Själv hade jag fullt upp med att se till så att mitt hjärta slog. Jag ville ju inte falla död ner på hennes golv. ' Jag var så rädd att jag inte kunde vara stilla. Då hör jag plötsligt min psykolog säga till mig, i samma, enfaldiga ton som hon alltid har: "Nu måste jag be dig att sätta dig ner i stolen, så samtalar vi med varandra om det här". Min hjärna jobbade under högtryck. Och jag hade svårt att tolka och ta in vad hon menade. Skulle jag sätta mig ner i stolen och Samtala i ett lugnt och sansat tonläge när min hjärna signalerar till min kropp att jag håller på att dö?! Ska jag sätta mig ner, mitt emot min psykolog och föra ett lugnt och fint samtal när jag knappt kan förmå mig själv att stå på mina egna ben?! Det här var bortom allt annat jag någonsin hade upplevt inom mig. Och då ska jag villigt erkänna att jag har haft stark ångest förut. Men det här var inte likt något annat jag känt tidigare. Och det gjorde mig mycket rädd. Min psykolog konstaterade också, med en likgiltig stämma, att hon "såg att jag gick runt i rummet"... Jag ifrågasatte en gång om hon inte såg att jag mådde...Dåligt?! Då svarade min psykolog mig, i precis samma färglösa tonläge, att "Jag ser att du går runt i rummet..." Det lät precis som ett eko. Och jag ville fort därifrån. Jag var rädd som ett barn. Efter den gången har jag inte klarat av att gå tillbaka till min psykolog. Ett års behandling med psykoterapi -och det här är vad vi ska kalla RESULTAT?! Min psykolog skrämde mig om möjligt, ännu mer med sitt likgiltiga bemötande. Och jag har bestämt mig för att aldrig gå tillbaka. Istället har jag börjat på något nytt - Hypnosterapi! Jag har bara varit under behandling med Hypnosterapi en gång än så länge - Och jag kan redan konstatera att det har hjälpt mig 100 gånger mer än ett års regelbunden behandling hos min psykolog i psykoterapi.

Att lyssna till sina änglar

I den här bloggen berättar jag om min väg tillbaka till livet. Om hur det kan te sig då livet plötsligt vänder ryggen till, och om vikten att lyssna, vara observant och förstå den som försöker förmedla ett väsentligt budskap.
Jag kommer också att berätta om min insikt i vad livskvalitet är, och hur det kan upplevas då det känns som om livet håller på att ta slut. Jag kommer också betona vikten av att lyssna till sina inre guider, och hur dom kan förmedla vitala budskap på ett sätt som kan rädda oss undan många oönskade situationer.

Jag har så länge jag kan minnas haft en nära och god kontakt med andevärlden. Som barn reflekterade jag aldrig över den kontakten på samma sätt som jag har gjort idag. Barn brukar nämligen inte ifrågasätta och komplicera saker och ting i samma utsträckning som vi gärna gör när vi växer upp.

Alla människor har både Guider och Skyddsänglar runt omkring sig. Viktigt att komma ihåg är dock att en Guide och en skyddsängel inte är samma fenomen. Våra änglar älskar att kommunicera med oss på olika sätt, och kommer gärna med nyttiga infallsvinklar för att hjälpa oss i vardagen. Det är emellertid helt uppenbart att många människor inte bryr sig om att lyssna och ta in det Guiden eller Ängeln har att förmedla, eftersom det ofta händer att folk råkar illa ut.

Jag har - trots en medveten och långvarig kontakt med mina änglar, gått miste om, och nonchalerat signaler och budskap som försökt att nå mig. Ju fler gånger jag har ignorerat eller inte varit tillräckligt uppmärksam inför deras kärleksfulla budskap, desto större insikt och närmare kontakt har jag fått i slutändan.

Min senaste erfarenhet av när änglarna försökte tala till mig - men då jag inte varit mottaglig eller rent av "struntade i" att lyssna till vad änglarna ville förmedla till mig, har tveklöst varit en utav de gångerna som gjort störst intryck på mig såhär i efterhand.

Det handlar om när mina änglar försökte varna mig för att jag skulle undvika att drabbas av ett utmattningssyndrom. Budskapen som kom var många, och av vitt skilda karaktär, allt för att få mig att bromsa in i tid. Men det gjorde jag inte. Såhär i efterhand kan jag känna en viss ironi, och till viss del, även roas av hur änglarna - Trots min brutala nonchalans, fortsätter att vilja kommunicera med mig, och hjälpa mig på bästa sätt, för att så småningom se till att jag "tar mig tillbaka" till mitt liv igen.