Farfar - Min nya psykiatriker?!

Nytt år - nya inlägg.

För er som undrar varför jag inte gjort ett ljud ifrån mig sedan decembermånad, då jag vanligtvis brukar skriva regelbunden, beror det på att jag blev radikalt mycket sämre under december och januari. I synnerhet efter den 25:e december, då vi haft släkten på besök. Ljudnivån hade varit långt bortom denna värld, och jag blev tvungen att gå ner & lägga mig mitt under julfirandet. Det var så gapigt och bullrigt att jag i det närmaste "kollapsade" ner i min säng, och sedan bröt jag ihop & grät av utmattning.

Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. Jag, som brukar älska att ha mycket folk omkring mig, och att umgås i flera timmar. Jag klarade bara inte av barnskrik och hets under julhelgerna. Det hade jag förstås gjort, om det inte vore för den där förbannade utbrändheten. Jag tror inte riktigt att folk i min omgivning har insett Hur illa det faktiskt kan bli, eller har varit med mig det senaste. Det kan jag väl inte begära heller, eftersom jag knappt har förstått det själv.

Ni vet den där känslan av när man bara har "känt på sig" under lång tid att någonting är väldigt Fel, men samtidigt inte har kunnat precisera eller förklara vad det är? Just Den känslan har jag dragits med under en lång, lång tid... faktiskt, under flera år, dock har den varierat mycket i intensitet.

Hursomhelst, efter den där avskyvärda juldagen hände det någonting inom mig. Någonting som jag aldrig varit med om tidigare. Min tidigare "överväldigande" trötthet, utvecklades till något mer. Till någon oförklarlig psykisk ohälsa, en ångest som jag aldrig varit i närheten av tidigare, eller som jag ens trodde var Möjlig. Det var så befängd, att jag slutade sova om nätterna. Hur mycket jag än ville eller försökte sova, kunde jag bara inte "släppa taget" och falla in i riktig Sömn. 

Det kändes som om det brann inuti min kropp. Ångesten hade fått sig ett så starkt "uppsving" att jag inte kunde koppla ner hjärnan och tankeverksamheten längre, hur mycket jag än försökte. Jag hade ju lärt mig hur jag skulle hantera "stress" och "oro" sedan tidigare. Jag är ju för sjutton, ironiskt nog, Meditationsinstruktör, och har till och med Utbildat mig inom området för avslappning, orsaker & följer av stress & psykisk ohälsa. Dessutom läser jag ju Biomedicin, hur är det då ens möjligt att det kan bli såhär?!

Sedan i December har jag alltså inte kunnat sova mer än ett fåtal timmar per dygn, och då ska tilläggas att det varit på sömnmedicin och "orosdämpande" medel. Men inte ens det har verkat vilja hjälpa mig den senaste tiden. Det är helt galet hur mycket sömnlöshet förvärrar en redan, existerande ångest och ohälsa. Sömnlösheten har fått mig att bli så rastlös, så skakig, så rädd, och jag har levt med konstans dödsångest de senaste två månaderna, vilket inte heller underlättar sömnen för mig förstås. 

Jag har bett änglarna om hjälp. Det är inget värdigt liv om man inte får lov att sova om nätterna. Tro mig när jag säger det - sömnen är ett så stort "basbehov" för alla människor, att man kanske tar den föregivet, och dessutom inte inser hur illa det gör en, både fysiskt och psykiskt förrän sömnlösheten är ett rent faktum. 

Här menar jag att inte sova alls. Har menar jag inte att "sova lite sämre i några nätter". Om det ändå vore så väl...

Ju mindre man sover, desto starkare och allt mer genomträngande blir ångesten, och desto svårare blir det att få en blund den kommande natten. Det byggs enkelt sagt upp en förskräckligt "ond cirkel", som tveklöst kan gå precis hur långt som helst, och absolut Ingenting som jag, eller min familj har gjort för att underlätta sömnen eller ångesten har hjälpt. En natt skulle jag försöka sova på fyra lugnande tabletter och en insomningstablett. Men inte ens det ville ge resultat. Jag sov totalt, 1,5 timmar den natten och när det var som allra värst sov jag ingenting på en hel vecka.

Det bisarra i hela den här historien är dessutom att - ju mindre jag sov, desto mer "speedad" och klarvaken blev jag. Men ångesten, och den ständiga rädslan för att min kropp skulle "kollapsa" eller bara "stänga ner", gjorde mig också sjuk av oro. Det kändes precis som om jag häll på att begå ett successivt, högst ofrivilligt självmord. Och det skrämde mig oerhört mycket. Jag bad att ärkeängeln Mikael skulle beskydda mig, och vara konstant närvarande om dagarna och nätterna. Jag bad även ärkeängeln Rafael att göra mig fri från min sömnlöshet och hjälpa mig att återfå en normal dygnsrytm. Men ingenting verkade ske på ett tag. Jag blev så missmodig, och började fasa för att änglarna inte "lyssnade" på mig längre, eller att de talade till mig på ett sätt som jag inte "förstod".

Jag var så rädd, så rädd... Tänkte hela tiden på döden och kände mig allt mer & mer övertygad om att det här skulle leda mig in i en säker död. Jag kunde bara inte begripa varför mina skyddsänglar inte var tydligare med sin närvaro. Eller så var det jag som var så "blockerad" av rädsla och ångest att jag inte hade tillräckligt "klara och öppna sinnen" att uppfatta deras budskap. Rädsla, är ju trots allt, den absolut största & värsta faktorn som ofta kan få oss att "gå miste om" änglarnas kommunikation med oss, och det har jag ju lärt mig sedan tidigare. Ändå, kändes det svårt att förhålla sig "lugn och lättsam" inför detta brutala helvete. En natt, gick det till och med så långt att jag började intala mig själv att det vore "skit samma" om jag avled eller inte. Jag sa till mig själv, och tänkte att "utan sömn är det inget värdigt liv i alla fall". "Då är jag till och med mer villig att dö, än att aldrig mer få lov att sova". Sova - som är ett av våra mest grundläggande behov.  

Men jag har trots all denna ångest och oro, lyckats upprätthålla en sak i mitt liv - och det är att fortsätta tillbe mina änglar. Jag har bett både ärkeänglarna och mina skyddsänglar om hjälp att ta mig ur det här. Som ni säkert förstår har det inte inträffat något "hokus-pokus" fenomen, som jag hade kunnat önska vid det här laget... Men fantastiskt nog, fick jag slutligen ett tydligare budskap riktat till mig, dagen före jag skulle på besök till en psykiatriker om jag hade väntat på länge. Och budskapet sa såhär: 
"Please don't worry, Dear One . . . your prayers have been heard and are being answered in a divinely perfect way. All of your needs are being provided for you in a divinely perfect way"  

Det här är förstås inte första gången som jag har sett skyltar eller olika "meddelanden" i precis "rätt tid" för ett visst ändamål. Hade det varit första gången det hände, hade jag antagligen varit betydligt mer skeptisk, eftersom jag inte är en person som köper det ena och det andra i första taget...

Hursomhelst - igår fick jag äntligen komma till en psykiatriker. En psykiatriker som med en gång kunde definiera vad det var som inte stod rätt till. Och besöket kändes i det närmaste lite overkligt. Inte nog med att det var en god och duktig psykiatriker jag hade fått turen att träffa efter all denna, olidliga väntan. Nej - änglarna skulle visa sig ha hjälp mig mer än så...

Ni vet att jag vid ett tidigare tillfälle har talat om att alla människor har minst två skyddsänglar, och att vi vanligtvis samlar på oss flera under vår livstid... Skyddsänglarna vi bär med oss är ju familj, släktingar eller vänner, någon vi vet vem det är helt enkelt på ena eller andra sättet, och som, oavsett om vi någon gång har träffat dem i jordelivet eller ej, finns med oss hela tiden, bland annat för att se till att vi inte dör i "förtid". Dvs. - före den tid om vi har bestämt. En skyddsängel finns med oss redan innan vi fötts. Och andra kan "komma till" under livets gång... 

Ibland vet man ganska tidigt, åtminstone vem En av sina skyddsänglar är, ibland vet man det inte. Om man vill kan man på ett enkelt sätt fråga sina skyddsänglar vilka de är, och om de kan säga sina namn så att man kan bli säker på vilka man har med sig. Jag vet ju till exempel att min farfar är min skyddsängel. Och att han valt att vara med sig redan från första början. Vi brukar ju kommunicera eller hel del, om allt möjligt. Och vi "länkar" och förstår varandra riktigt bra. Särskilt om jag känner mig ledsen, eller om det har hänt något extra roligt brukar jag prata med farfar om det. Vi har båda galet liknade humor, nämligen.

Men här - kommer det finaste från gårdagens besök hos psykiatrikern. Jag kan själv intyga att jag Aldrig tidigare haft ångest på den här nivån, och att mitt tillstånd under en längre tid varit "bortom" allt som man väljer att kalla för "ångest" eller "depression".

Jag visste så väl att det rörde sig om något annat. Jag visste bara inte Vad. När det äntligen blir min tur kan jag och mina föräldrar skymta hur en man passerar i väntrummet. Han sticker snabbt in huvudet och säger "jag kommer alldeles strax".

Då - är det precis som om jag "ryggar tillbaka" eller "rycker till" som av ren chock eller häpnad, men inte av rädsla... Jag ser på min mamma, som reagerat ungefär likadant. Jag känner mig mållös. Helt stum. Min mamma gapar, sedan är det hon som säger: 
"Såg du vem han var, nästan läskigt lik?!"

Min hjärna hade gått på semester. Det var som om hjärtat hade reagerat som om jag kände denna människa, men hjärnan hade inte "hunnit koppla!" Ni vet, ungefär som när man Vet att man har sett en människa tidigare, eller vet att man känner människan, men hjärnan vägrar att Placera den man sett direkt... Ja, precis den känslan var det som hade överrumplat mig där i väntrummet. Och den växte sig sedan allt starkare och starkare inom mig, när jag väl hade fått komma in i "behandlingsrummet".

Var enda rörelse, hela kroppsspråket, utseendet och glasögonen, allting! (och detta säger jag trots att min farfar gick bort tre år innan jag föddes...) Men allting bara stämde... Min psykiatriker såg precis ut som - FARFAR!

Mina änglar slutar aldrig att "imponera"...

Uppdatering

Jag vet att det har gått lång tid sedan jag skrev. Men ibland tar sig livet, återigen - Oväntade vändningar och vi tvingas bara på något sätt att lägga fokus åt "annat håll".

I det här fallet har det varit en rad olika företeelser som har resulterat i mitt "avbrott" i skrivandet. Dels har jag jobbat mycket på egen hand med det mediala, bland annat genom regelbunden meditation, och jag tycker mig ha kommit in i ett helt nytt "tillstånd" i min mediala utvecklingsprocess, vilket känns skönt och främjande. Det känns ungefär som en ny "dörr" har öppnat sig, och jag känner mig otroligt tillfreds med att kontakten ökar. Jag räds det inte överhuvudtaget, och det känns som en vital inställning hos mig själv för att få vissa mentala spärrar att lösas upp. 

Utöver Peters träningscirkel som jag ser mycket fram emot under våren, har jag nu fått nys om någonting som fick mitt hjärta att slå dubbelslag... Min absoluta Favorit - Birkan Tore kommer ju för sjutton att hålla en "utbildning" under nästa år, som jag hade offrat oerhört mycket för att närvara vid. Jag känner mig som ett barn på julafton... Att ens få möjligheten att delta i en utbildning, under ledning av Birkan Tore har länge bara varit en ren dröm för mig. Ingenting jag vågat fantisera om ens en gång. Det vore större än mycket annat jag önskat mig. Och det känns så otroligt viktigt för mig att bara fokusera på de "glädjeämnen" som uppträder i vardagen, i synnerhet under rehabiliteringsperioden för att lyckas ta mig tillbaka till livet igen. 

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att jag ska få möjlighet att delta. Men kostnaden är inte att leka med heller...

Igår var jag och införskaffade det sista inför julen. Då insåg jag att jag hädanefter Aldrig mer ska gå ut och julhandla när julhysterin är igång och så många andra gör det. Anledningen till varför jag säger detta är inte primärt för att det kan vara jobbigt att trängas och svettas i affärerna, jag menar, det tycker väl de flesta?! Nej - här uppmärksammade jag något helt annat. Efter bara en kort stund inne i affären fylldes jag plötsligt med panik och ilska, det kändes som om jag höll på att "kvävas", och jag kände inte igen mig själv. Jag kände mig svart i blicken. Frustrerad och illasinnad. Jag kände hur paniken och negativiteten började ta överhand. Jag drog min mamma i armen och sa: "Jag måste gå ut, nu. Jag får snart ett sammanbrott". Och det var precis så det kändes. 

Människor som jag ska väl helt enkelt inte vara i för stora folksamlingar. Lättnaden kom först så fort jag hade klivit ut ur butiken, och var ute på "öppen gata" igen. Någonting säger mig att det blir För mycket energier av olika slag, från olika själar i ett sådant sammanhang. Och den som är medial, kan som bekant - ha svårt att urskilja vad som är eget och vad som är någon annans känsla. 

Än mer slående och iögonfallande kändes det när jag väl hade kommit hem, och satte mig med en tidning en stund för att koppla av. Då ser jag någonting som, inte helt oväntat, fångar min uppmärksamhet: "Blir du lätt stressad av ex. att åka buss eller vara i ett varuhus? Oftast när man är medial så blir man lite extra känslig för just det här".   

Ibland kan man ju faktiskt börja fundera över vad som bara är ett "lustigt sammanträffande", och vad som är för precist i tiden för att ens ifrågasätta. Hursomhelst, många hade kanske resonerat såhär "Om du väl börjar lägga märke till småsaker, kan du se övernaturliga aspekter i Allting som händer".

Jag tror personligen att vissa saker måste Upplevas av en själv, för att en annan ska kunna med att köpa händelsen eller resonemanget fullt ut. Därför lägger jag inte heller någon tid eller energi på att försöka "bevisa" eller "övertala" någon som sedan tidigare har en bestämd uppfattning att detta inte förekommer eller fungerar. 

Vissa människor är mer mottagliga än andra. Och för den som inte är det, kan man inte heller begära att det ska finnas någon större förståelse för just detta.

I övrigt kan jag väl bara berätta att jag har haft fullt upp med att följa min anmälan till högskolan... Men det har inte gått så bra. Jag blev som bäst 8:e reserv på psykologprogrammet efter första urvalet. Jag har ju min plats på Biomedicin förstås. Men, men... Jag hade inte varit kapabel att börja studera i nuläget i alla fall. Kanske änglarna har någon avsikt med min placering nu med. 

Imorgon ska jag iväg med en god vän och få höra om min framtid. Det ska bli intressant. Jag har ingen som helst uppfattning eller erfarenhet av den här kvinnan sedan tidigare, så jag ser fram emot att träda in på "ny mark". 

Innan jag avslutar för dagen kan jag också berätta att jag har fått gehör från änglarna än en gång. Och att jag älskar en annan människa mer än jag någonsin trodde var möjligt.  

 

Rehabilitering

Jag har haft ett litet bakslag den senaste tiden. Låt oss bara säga att det är främsta anledningen till att jag inte har haft några som helst krafter över till att berätta om vad som händer. Jag tror inte att någon människa, förutom de som kanske har varit i mitt ställe själva, riktigt förstår vilken ständig kamp som försiggår inom en, när man har kört slut sig så till den grad som jag har. 
Utbrändhet är bland det värsta jag någonsin varit med om. Och det kan ge svårare ångest än jag någonsin kunde fantisera om. Den här tiden har nästan kostat mig min relation. Nästan. Men det har jag i ärlighetens namn inte kunnat ta någon som helst hänsyn till. Det är faktiskt så - att när du inte ens vet om du kommer att vara kapabel till att dra ett nytt andetag, då är det väl heller inte Så konstigt att du kanske inte känner dig så "passionerad" eller har en så stark libido?! Jag menar, Lust kommer väl inte till någon som ständigt ser sin egen kropp som en fiende, snarare än en tillgång. Någonting som verkligen hör ihop med sjukdomsbilden "att vara utbränd".

Men nu börjar jag att känna mig lite bättre igen - lyckligtvis. Men jag kämpar också varje dag och natt för att hålla mig "på banan". Någonting som ingen annan än min familj är riktigt medveten om. Därför känns det oerhört "duktigt" av mig, då jag bara klarar av att åka in till stan för en fika, eller då jag går ut med min brukare och jobbar. 

I någon annans öron låter väl detta helt bisarrt. Men det är just så utbrändheten har kommit till uttryck hos mig. Och då vill jag ändå slå ett slag för att mitt tillstånd, trots allt, är Mycket bättre än för ca en månad sedan.

I tisdags var en underbar dag. Det var mitt första "träningstillfälle" i den nya "Mediala cirkeln" som jag ska fortsätta att utveckla mig i efter jul och nyår. Särskilt glad är jag, då det är Peter och Susanne som har blivit mina främsta "mentorer". Två personligheter som jag fullkomligen älskar, och ser upp till. I denna mediala cirkel, som alltså kommer att bli min första, riktiga "utbildningscirkel" till att vidareutveckla min medialitet kommer flera olika "delar" att involveras, bland annat:

- Healing
- Intuitionsövningar 
- Energiövningar
- Att öka kontakten med sina Guider
- Inspirerat tal
m.m. 

Det känns helt fantastiskt skönt att äntligen att funnit sina "likasinnade", och att ha blivit så vänligt bemött i dessa sammanhang. Det är inte många i min ålder som har påbörjat sin "träning" till att förstå och kunna förmedla sina mediala gåvor. De flesta är betydligt äldre än jag. Det hade varit häftigt att träffa någon i min egen Biologiska ålder som har kommit ungefär lika långt i sin mediala resa och utveckling. Men det har jag inte gjort. Och jag förväntar mig inte att det ska inträffa heller. Förstå mig rätt - Jag har absolut inga problem med att det inte har funnits någon annan i min biologiska ålder som har varit med för att utveckla sig själv. Jag tror snarare det är vanligare att man inte har kommit till insikt med sina mediala förmågor i så ung ålder som jag råkar ha gjort. Men det har med största sannolikhet att göra med att jag är en Indigo. Läs mer om detta på internet för att få en djupare förståelse för hur det yttrar sig osv.

Jag är så oerhört glad och tacksam över att ha blivit vägledd och guidad till dessa två människosjälar som jag numera har som mina mentorer. Jag kan villigt erkänna att detta är rena Drömmen för mig - Att jag nu fått äran att hamna just i deras "träningscirklar". 

Jag har ju tidigare nämnt hur väsentligt det är för mig att välja med stor omsorg, i synnerhet då det gäller min mediala utvecklingsprocess, eftersom det - likt i många andra "branscher" finns mer och mindre seriösa "lärare". Men nu känns det verkligen som om jag har hittat rätt. Likt någon som just blivit bekväm i sin sexuella läggning. Jag gillar denna liknelse. 

Min rehabilitering för att ta mig tillbaka till livet består just nu av Hypnostrapi, KBT (som jag ska få börja i om några dagar), Ljusterapi, Rehab (där jag ska få hjälp i form av stresshanteringskurser och avslappningsövingar), regelbunden Meditation, (det känns lite ironiskt i nuläget att jag är certifierad Mindfulness instruktör, med tanke på vart jag har råkat hamna!) Yoga (jag ska försöka få tillgång till två specifika sorter som heter Kundaliniyoga och Chakrayoga då detta känns mest passande i mitt läge)

I övrigt måste jag bara vara ständigt vaksam på att jag inte börjar falla in i gamla, invanda beteendemönster, vilket är svårt och vansinnigt lätt att göra. Jag får ständigt bli påmind av mina nära och kära, eller försöka komma på mig själv, så snart jag är på väg in i samma "gamla tankebanor" och beteendemönster.

Vägen tillbaka från utbrändhet är lång och svår. Och man måste ständigt vara på sin vakt. Det är så otroligt lätt att falla tillbaka, utan att man är medveten om det. Som med så många andra "beroenden" eller "missbruk". Träningsnarkomaner, arbetsnarkomaner, alkoholister, knarkare, matmissbrukare etc... Det finns en "gemensam nämnare".

Sedan jag gick in i väggen så totalt, har jag i alla fall lärt mig fantastiskt mycket. Jag har blivit betydligt mer "öppen" och inkännande när det gäller min medialitet. Min mediala förmåga har helt enkelt fåttt tillfälle att träda fram, och utvecklas mer än någonsin tidigare, vilket känns meningsfullt. I och med en allt tätare och tydligare kommunikation med mina guider och änglar, har jag också blivit betydligt mer Observant och Uppmärksam på min miljö, och framför allt på vad Andra människor försöker förmedla till mig i olika situationer. 

Jag lärde mig en utav mina livs viktigaste läxor i samband med min kollaps, och det var att Lyssna till sina Guider och inre vägledare. Dels genom upprepade tankar, känslor, syner och hörselintryck som kommer till mig på olika sätt, men också genom att bli allt mer uppmärksam på vad människor i min omgivning Säger till mig!! Det jag har fått lära mig den senaste tiden, som är av största vikt, är också att utöver upprepade tankar, känslor och intryck som vi får till oss, och som är ett direkt budskap och en tydlig vägledning från änglarna - kan änglarna också använda sig av Andra, levande människor i vår omgivning för att förmedla något Viktigt till oss. Som att vi ständigt kommer i kontakt med ett visst namn, ett visst uttryck eller en viss "tillsägelse". Det handlar bara om att lägga märke till när det dyker upp! Och det är oftast just här, som många människor misstar sig, då det verkar vara mer av en osmaklig "trend" i vårt samhälle idag, att aldrig stanna upp, utan att bara "rusa genom livet". De hör helt enkelt inte, eller observerar helt enkelt inte de signalement som uppstår. Och då kan det bli så att man hamnar här. Just här där jag är just nu. 

Men jag har dragit stor lärdom av det som har hänt mig. Och numera - lyssnar jag Alltid noga till mina änglar och guiders råd och vägledning.   

    


      

Jag är ett Indigobarn

Ja - Det är förlösande! Det känns som om jag äntligen har landat i mig själv. Att jag har "hittat hem". Hittat rätt. Fått det bevisat för mig att jag Inte är något ufo eller är psykiskt sjuk. Kanske att jag inte längre behöver söka mig till psykiatriker, med rädsla för att det är något "fel" på mig. Jag har ju alltid bara känt mig så himla Annorlunda.

Ingenting jag själv har lyckats med att precisera eller sätta fingret på direkt. Men så i torsdags inträffade något minst sagt - förlösande! Jag fick det berättat för mig - Jag är ett Indigobarn!

Det kanske låter löjligt, men för mig var det av största vikt och betydelse. Jag drog en liknelse med någon som äntligen "kommer ut ur garderoben", och vågar stå upp för sin sexuella läggning. Det kunde liknas vid någon som inte än blivit medveten om att den är homosexuell till exempel, men ändå känner sig så otroligt "annorlunda" i olika situationer eller omkring olika människor. Som att det bara är allmänt svårt att finna sin plats. Svårt att umgås med jämnåriga, komplicerat att se på sina jämnåriga lekkamrater. En känsla av att inte känna sig "hemma i sin egen kropp". Jag minns så väl när jag var liten, och växte upp. Jag ville nästan alltid vara för mig själv, leka själv, behövde inte ringa någon kompis. Min mamma blev lite bekymrad minns jag, hon ville så gärna att jag skulle gå ut och leka med mina jämnåriga, istället för att sitta själv. Men jag trivdes med mitt eget sällskap. Hur svårt kunde det vara att förstå? Förutom när det gällde vuxna människor. Då ville jag mer än gärna vara med och socialisera. Sitta runt bordet, diskutera, dricka en kopp te och umgås med mina föräldrars jämnåriga.

Det kändes naturligt och rätt för mig. Det kändes okomplicerat, till skillnad från att leka med barnen. I den här miljön trivdes jag som allra bäst. 

Ibland kände jag att min mamma kunde bli irriterad över att jag alltid valde att sitta med det vuxna sällskapet, även när hon försökte omvända mig. Det kunde göra mig riktigt förolämpad, och jag bekymrades över att mamma inte såg mig som den jag kände mig som. Efter en tid började jag säga: "Mamma, jag är som en 30-ring i en barnkropp. Här var jag ganska liten, och min mamma skrattade mest åt mitt påstående, vilket jag kan förstå. En annan hade väl skickat mig till psyket. 

När jag kom upp i tonåren blev det ännu värre, och jag hävdade att jag inte kände mig hemma i min kropp. Först började jag misstänka att jag kanske var homosexuell, sedan att jag kanske var transsexuell. Men inget av alternativen verkade stämma överens med min egentliga känsla. Det var ju knappt så jag förstod den själv. Men jag kände mig fortsatt - Annorlunda. Och det var inte särskilt rogivande.

I tonåren var det särskilt jobbigt, då många jämnåriga började ifrågasätta om det var "min mormor som talade om för mig hur jag skulle vara, eller hur jag skulle uttrycka mig i tal och skrift". Det var definitivt så att jag inte hittade min plats i tonåren. Och allt jag längtade efter var att bli sedd som en vuxen i andras ögon, utan glåpord eller undringar. Det var ju det jag var. Men min kropp visade omvärlden något helt annat. Detta fick mig att börja avsky den jag såg. Den jag såg, som inte var jag. Som inte gjorde mig rättvisa. 

Idag är jag 22 - och ju mer jag fyller, desto mer tillfreds känner jag mig. För att desto mer blir jag sedd som en riktig "vuxen". Men desto äldre känner jag mig i sinnet, och det har kunnat skrämma mig ibland. Varför känns det som om jag redan har levt ett, två, tre eller flera liv?`Varför känns det som jag är en senior? Varför känns det som om jag redan har levt ett helt liv, och säkert flera?!

Detta har gnagt och gnagt i mig under en förfärligt lång tid. Det har inte varit någon trevlig känsla. Men nu - känner jag äntligen att jag har funnit svar på just detta. VARFÖR det är som det är, och VARFÖR det alltid har varit så. Varför jag inte har passat in, hur mycket jag än har ansträngt mig för att göra det, eller varför jag inte har känt mig tillfreds och hemma i min egen kropp. Jag är ett Indogobarn!

Detta löser också upp ett flertal andra frågetecken som gnagt i mig länge, länge. Frågor som rör känslomässiga resonemang och ageranden, och denna insikt känns Livsviktig för mig.   

Det har blivit en väsentlig del av min identitet. Och tack vara det, är detta någonting som jag nu kan Lära mig mer om, och som jag kan hantera att leva med. 

Nu har jag förstås missat att tala om Hur jag fick reda på, och förstod att det var Indigobarn och ingenting annat som det hela rörde sig om...

Jag var på en medial seans i torsdags som jag hade sett fram emot. Jag valde just denna seans med stor omsorg, då den som skulle besöka oss ikväll var Peter Wiklund, som vid ett tidigare tillfälle hade avslöjat något om min person som onekligen var ett faktum. Det var visserligen inte Peter som hade seansen just den gången, men däremot satt han med som åskådare under seansen, och lämnade ett budskap till mig som han hade fått till sig när seansen var över. 

Därför bestämde jag mig för att närvara när just Peter skulle vara medium. Jag har för övrigt kvar samma goda känsla när det gäller den här människan, och har precis fått reda på att han certifierats av den kvinna jag ser upp till mest av alla.

Det var Peter som talade om för mig att jag var ett Indigobarn. Att även om jag "känner mig annorlunda", är det en "normal sensation" av ett Indigobarn.

Jag ska snart börja i en cirkel inom medialitet. Det ser jag fram emot. Under tiden arbetar jag mycket självständigt, och försöker gå på de mediala demonstrationer som jag finner särskilt tilldragande. Jag brukar lita på min intuition fullt ut i de här sammanhangen.

Någonting sade mig att det är rätt. Därför ska jag börja i denna mediala cirkel på tisdag.

Som en god nyhet kan jag också nämna att jag lyckades heala mig själv helt och hållet från ett migränanfall i morse, med hjälp av ärkeängeln Rafael och de andra änglarna. Det kändes särskilt viktigt att bli av med den just idag, då jag inte ville förpesta lördagen med en migränattack för mig och min kille som stannat över.  

Här kan ni som är nyfikna på mer detaljer, läsa om vad som gör ett Indigobarn. 

http://www.indigobarn.se/33392369

Tack & hej!        

  

Goda nyheter!

Igår var jag på mitt andra behandlingstillfälle med Hypnosterapi. Ja - jag kan faktiskt redan konstatera att dessa två behandlingstillfällen har givit mig Mer än vad behandling med psykoterapi gjort på ett helt år. Ironiskt men sant. 

Men den här gången arbetade jag och min hypnosterapuet lite annorlunda. Jag tror nämligen att det finns ett tydligt samband mellan min hypokondri, och min självbild. Jag har uppmärksammat så mycket intressant och fascinerande hittills, som jag aldrig kom i närheten av under min behandling i psykoterapi. Det är uppenbart att den här behandlingsformen passar min problematik betydligt bättre. 

Under gårdagens session fick jag, istället för att gå in i mig själv och "bli mig själv som barn", eller "bli min mamma" - En Boost med positiva energier! Det var riktigt förlösande faktiskt, och det kändes som om jag var mitt inne i ett skådespel. Något som passar mig alldeles utmärkt. Det häftiga med hynosterapin är, att jag inte bara får lov att berätta om mitt förflutna, om mig själv som litet barn eller om mina närstående - jag får verkligen BLI mig själv som litet barn, som min mamma eller som någon annan person. Det här tror jag kan "lösa upp" många diffusa spärrar, och ge oss svar på många komplexa beteendemönster eller känslor. 

Under den kärleksfulla "Boosten" fick jag se för min inre syn hur jag hade en typ av "kontrollpanel" framför mig, där jag själv kunde dra i olika spakar, eller trycka på olika knappar som Reglerade mina nivåer av självförtroende, självtillit, kärlek, mental styrka och trygghet. 

Jag kunde själv skruva upp varje del av mig till Maxnivå för att på så vis försöka gå in i en annan "del" av mig själv, som var precis så stark mentalt, så trygg, så kärleksfull, så frisk och med så mycket självtillit som jag egentligen önskade.

Dilemmat jag uppmärksammade ganska så snabbt inom mig, var bara att - Det inte fanns några gränser! Jag var helt enkelt aldrig nöjd. Hur mycket jag än skruvade upp min termostat för "självförtroende" "självkänsla" "självtillit", "mental styrka" osv. fanns där Ingen hejd! Jag nådde så att säga aldrig upp till "toppen", där allt var maximerat och jag kunde börja må sådär otroligt bra.

Utan istället ville jag, som i ett maniskt tillstånd, bara fortsätta, fortsätta och fortsätta att höja upp mina "termometrar". Här la fick jag mig omgående en väldigt viktig insikt - Jag är en Missbrukare!

Jag blir aldrig nöjd. Hur mycket jag än jobbar med att skruva upp mina "värden" och kvalifikationer till max - kommer jag aldrig till en punkt då jag känner mig nöjd och tillfreds med mina egenskaper. 

Här - fick jag alltså tagit del av någon Mycket viktigt som mitt undermedvetna avslöjade för mig under mitt Andra behandlingstillfälle.

Nog om min hyponosterapi. Nu - till något helt annat!

Innan (och efter) hypnosterapin var jag i full gång med att uträtta några ärenden. Jag har länge längtat efter "fördjupningskursen" i Änglarnas Medicin, och igår fick jag den äntligen presenterad för mig. "Med änglarnas hjälp" heter boken som jag nu utvecklas tillsammans med. Den går in på djupet, så att säga, och vägleder mig vidare i sådant där jag tidigare bara har skrapat på ytan. Och den är helt enastående! Den berättar mer om de olika metoder och tekniker som jag redan kan, och presenterar nya. Dessutom innehåller den underbara "patientfall och "vittneshistorier". 

Jag var så sugen på att köpa mig en bok om Healing, medan jag var igång, men tvingades hejda mig, då jag tror att "ju fler kockar, desto sämre soppa". Istället gick jag rakt på en grön ängel som jag kände drogs till mig. Eller snarare - Vi drogs nog till Varandra. Likt två magneter. Det var absolut inte den "snyggaste" ängeln jag har sett, men det kändes rätt så snart jag såg den. Vi så att säga "klickade" med en gång, och det kändes i det närmaste destruktivt att lägga tillbaka ängeln. Därför köpte jag även ängeln, och bad senare om att få läsa lite om vad just den ängeln indikerade och bar för budskap med sig.

Eftersom jag hade valt min ängel på ren intuition även denna gång, var jag nyfiken på att ta reda på Varför jag hade gjort just det val jag hade gjort.

Och återigen - gör mig änglarna nästan full i skratt. Ängelns kristall står för, och talar om just detta "Mildrar effekten av negativa energier, och transformerar dem till att bli positiva. 
Hjälper Dig att känna tillit till det Du har, och att andra kan ta emot det Du har att ge. 

Ingjuter självkänsla, självtillit och självuppskattning vid kreativt arbete. 
Lockar fram Din egen visdom och stärker intellektet. 
Släpper fram förträngda känslor, och upprörda känslor balanseras. 
Omsluter Ditt hjärta med helande energi för att hjälpa dig att minnas och förlåta. Stärker synen och är bra mot psykosmatiska sjukdomar. 

Det sistnämnda var väl det som gjorde absolut starkast intryck på mig. Psykosomatiska sjukdomar. Varför just nu? Har min läkare och änglarna någon daglig kommunikation?! Varför kom just denna ängel med sin kristall(Aventurin) till mig just igår, och inte under någon annan tid i mitt liv?

Svaret vet jag ju redan egentligen. Men ibland känns bara änglarnas kristallklara budskap och hisnande kommunikation lite omtumlande. Även om jag förstår vad mina änglar vill ha sagt. Det är inte precis så att jag kan anklaga dom för att vara aningen "otydliga", men nog slutar jag aldrig att imponeras, och fascineras av deras budskap för det.

Och hur kunde jag "pricka så rät" i mitt val av kristall? Både i tid och i sinnesstämning, och med tanke på min historik? Jag menar, SÅ bra "magkänsla" har jag bara inte. Och nog vet jag att det inte rör sig om någon slumpartad "magkänsla" heller för den delen. Men ändå! Jag begriper det bara inte ibland, och trots det - blir jag bara guidad och kommunicerad med om och om igen. I stunder då jag minst anar det. I stunder, då jag inte ens tänker på mina änglar.

Jag ställde ängeln på mitt nattduksbord när jag skulle lägga mig. Med tanke på min ihållande ångest och oro, har jag ju länge lidit av sömnlöshet. Total sömnlöshet. Och det har fått mig att få panik. Jag ställde min ängel bredvid sängen, och började försöka komma ner i ett meditativt tillstånd. Jag somnade. Ja - kan ni tänka er, JAG SOMNADE! Det här låter helt befängt i andras öron. Det är jag väl medveten om. Men, i detta minst sagt - Brutala ångesttillstånd som jag har befunnit mig den senaste tiden, med en ständig rädsla för att dö på fläcken,och inte varit förmögen att ta mig utanför min dörr, och en stark rädsla för att somna, var detta som hände Mycket förlösande för mig! Det ingav en känsla av hopp. Att det faktiskt finns en chans för mig att ta bli frisk igen. 

Och jag har inte sovit så gott, och så otroligt Djupt på Flera Månader!  

Imorgon ska jag på en medial seans med Peter Wiklund - något som jag verkligen ser fram emot! Han talade till mig i slutet på den förra gruppseansen jag var på, och jag fick genast en "bra känsla" av den här människan.

Det ska bli roligt att träffa honom igen.          

Healing och Ljusterapi

Idag åkte vi en sväng till Majorna för att hälsa på min ena syster. Eftersom jag måste vara i "stillhet" under mins tre dygn efter tandoperationen finns det inte mycket mer jag kan göra än att skriva, meditera, kommunicera med dom på andra sidan och dricka te. Men nog är det roligt att få komma utanför väggarna i alla fall. På tal om healing hade jag min första "klient" idag. Jag kände mig alldeles lugn och fridfull när jag utförde den, och jag försökte att ständigt samarbeta med Rafael. Jag skulle försöka utföra healing i en skadad handled. Jag gjorde precis som när jag lyckades läka min migränhuvudvärk för några dagar sedan. Jag andades djupt och meditativt, och rörde med min vänstra arm och hand över det drabbade området. Sedan visualiserade jag hur min vänstra hand blev alldeles genomskinlig av kristallklart, vitt ljus, Klientens arm omgavs av ett smaragdgrönt, läkande ljus som inte kunde tillhöra någon annan än ärkeängeln Rafael, 

Det är väldigt karakteristiskt för just honom. Ingenting man kan gå miste om. Hela klientens arm och hand omslöts av det smaragdgröna ljuset som tydligt lyste upp det smärtande området för mig. Då rörde jag försiktigt med min hand över det smärtande området, medan jag andades djupt och förde in allt mer och mer vitt ljus och ren kärlek i och runt omkring området. För varje utandning, och för varje inandning, tilltog healingenergin i styrka, och det kunde jag också känna tydligt på min andning. Ljuset blev starkare, och för varje andetag tillförde jag aktivt och medvetet mer ljus och mer kärlek till det utsatta området.

För varje inandning, och för varje utandning, såg jag hur det tillströmmade allt mer och mer kritvitt ljus i och omkring den skadade handen. Allt eftersom det vita ljuset ökade och forsade mot det drabbade området och slutligen gick in i det, såg jag i samma ögonblick hur Rafaels smaragdgröna ljus närvarade strax utanför där det vita ljuset strömmade in. Det såg ungefär ut som "ett yttre skyddslager", om ni kan föreställa er det. Medan det kritvita ljuset, som kontinuerligt och med stor styrka strömmade in, befann sig i det "inre skyddslagret" av det drabbade området. 

Man hade nästan kunnat tänka sig Rafaels smaragdgröna ljus som en skyddande sköld som bara lyste runt omkring det drabbade området för att bekräfta sin närvaro, medan det kritvita ljuset som alltså är änglaljus, ständigt strömmade in, likt massvis av vita "strimmor" som följer en otroligt stark ström. 

Jag vet att jag började le lite fånigt för mig själv när jag märkte att min healing hade nått änglarna. Jag hade fått gehör. Änglarna hade varit mig behjälplig i mitt arbete, den här gången också.  

Jag kände stor tacksamhet, och jag visste att jag hade fört in mycket ljus och kärlek i det smärtande området. Jag bad Rafael att han skulle vara ständigt närvarande, och jag var tydlig med att jag ville att han skulle heala, läka och plocka bort all min klients smärta Omedelbart! 

Tydlighet är bland det viktigaste som finns när vi kommunicerar med änglarna. Det handlar i själva verket inte om att vara ödmjuk, finkänslig eller för krävande i sitt sätt att vara - Det handlar om att vara rak och tydlig i sina förfrågningar och önskningar. Ju tydligare vi är med vad vi vill, och vad vi eftersträvar, desto större chans att bli uppfattad och hjälpt. 

Precis i början hade jag svårt att ta till mig just det här. Jag var så orolig att framstå som oförskämd, kräsen eller att be änglarna om hjälp med "onödiga, bortskämda, små skitsaker". Men det fick jag snart lära mig var helt fel. Änglarnas energier ser inte till vad som är "artigt eller oartigt" "fint eller ofint" etc. 

Vår kommunikation med änglar går bortom det.

Änglarna och våra skyddsänglar älskar uppenbarligen att kommunicera med oss, och gör det gärna ofta, Det är snarare så att Vi måste lära oss att förstå, uppfatta och tolka det som försöker förmedlas till oss. Och ju mer vi tränar, och ju mer "öppna" vi är i våra sinnen, desto bättre märker vi av signalement och kommunikationen från dom.

Efter mitt försök till healing med kärlek och ljus, skrattade klienten av häpnad och sa med ett förbluffat uttryck att "nu kändes det ju nästan ingenting längre".

När klienten sa sådär, log jag för mig själv inombords. Samtidigt som jag själv till viss del, chockerades över den effekt som min healing hade haft. Det här var ingenting som jag hade tagit föregivet, och desto häftigare var det att höra klienten berätta.

När jag var på besök hos min syster idag visade hon mig och mina föräldrar in i ett alldeles speciellt rum som tillhörde byggnaden, och som kunde utnyttjas av de som bodde i huset. Det var ett Ljusrum. 

Ett Ljusrum. Där man kunde ge sig själv en läkande Ljusterapi. Detta fascinerade mig otroligt mycket, särskilt då jag under de senaste veckorna har suttit och sökt på "Ljusterapi i Göteborg", i hopp om att hitta något liknande till ett rimligt pris. Jag tror att ljusterapi är väsentligt för mig, och för många andra som har en tendens att bli mer påverkade än vad som anses vara hälsosamt av höstmörkret. Personligen tror jag att detta kan vara ett oerhört viktigt inslag i min "Rehabilitering", då jag ska försöka återhämta mig från stressen och utbrändheten. Lika viktigt är träning, hypnosterapi, en god nattsömn och fina relationer. Men att få unna sig att gå på Ljusterapi gratis hos sin egen syster, samtidigt som man aktivt läker sin kropp och själ genom healing, ljusterapi och hypnosterapi... Det var mer än jag hade vågat önska mig!

Tack för healing, kärlek och ljus!
              

En tanke till Birkan Tore

Vill bara skänka en tanke till mitt favoritmedium och förebild - Birkan Tore idag.

Ibland räcker det att bara se dig, bara höra dig, eller bara skänka dig en tanke för att må gott i kropp & själ!