För er som undrar varför jag inte gjort ett ljud ifrån mig sedan decembermånad, då jag vanligtvis brukar skriva regelbunden, beror det på att jag blev radikalt mycket sämre under december och januari. I synnerhet efter den 25:e december, då vi haft släkten på besök. Ljudnivån hade varit långt bortom denna värld, och jag blev tvungen att gå ner & lägga mig mitt under julfirandet. Det var så gapigt och bullrigt att jag i det närmaste "kollapsade" ner i min säng, och sedan bröt jag ihop & grät av utmattning.
Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. Jag, som brukar älska att ha mycket folk omkring mig, och att umgås i flera timmar. Jag klarade bara inte av barnskrik och hets under julhelgerna. Det hade jag förstås gjort, om det inte vore för den där förbannade utbrändheten. Jag tror inte riktigt att folk i min omgivning har insett Hur illa det faktiskt kan bli, eller har varit med mig det senaste. Det kan jag väl inte begära heller, eftersom jag knappt har förstått det själv.
Ni vet den där känslan av när man bara har "känt på sig" under lång tid att någonting är väldigt Fel, men samtidigt inte har kunnat precisera eller förklara vad det är? Just Den känslan har jag dragits med under en lång, lång tid... faktiskt, under flera år, dock har den varierat mycket i intensitet.
Hursomhelst, efter den där avskyvärda juldagen hände det någonting inom mig. Någonting som jag aldrig varit med om tidigare. Min tidigare "överväldigande" trötthet, utvecklades till något mer. Till någon oförklarlig psykisk ohälsa, en ångest som jag aldrig varit i närheten av tidigare, eller som jag ens trodde var Möjlig. Det var så befängd, att jag slutade sova om nätterna. Hur mycket jag än ville eller försökte sova, kunde jag bara inte "släppa taget" och falla in i riktig Sömn.
Det kändes som om det brann inuti min kropp. Ångesten hade fått sig ett så starkt "uppsving" att jag inte kunde koppla ner hjärnan och tankeverksamheten längre, hur mycket jag än försökte. Jag hade ju lärt mig hur jag skulle hantera "stress" och "oro" sedan tidigare. Jag är ju för sjutton, ironiskt nog, Meditationsinstruktör, och har till och med Utbildat mig inom området för avslappning, orsaker & följer av stress & psykisk ohälsa. Dessutom läser jag ju Biomedicin, hur är det då ens möjligt att det kan bli såhär?!
Sedan i December har jag alltså inte kunnat sova mer än ett fåtal timmar per dygn, och då ska tilläggas att det varit på sömnmedicin och "orosdämpande" medel. Men inte ens det har verkat vilja hjälpa mig den senaste tiden. Det är helt galet hur mycket sömnlöshet förvärrar en redan, existerande ångest och ohälsa. Sömnlösheten har fått mig att bli så rastlös, så skakig, så rädd, och jag har levt med konstans dödsångest de senaste två månaderna, vilket inte heller underlättar sömnen för mig förstås.
Jag har bett änglarna om hjälp. Det är inget värdigt liv om man inte får lov att sova om nätterna. Tro mig när jag säger det - sömnen är ett så stort "basbehov" för alla människor, att man kanske tar den föregivet, och dessutom inte inser hur illa det gör en, både fysiskt och psykiskt förrän sömnlösheten är ett rent faktum.
Här menar jag att inte sova alls. Har menar jag inte att "sova lite sämre i några nätter". Om det ändå vore så väl...
Ju mindre man sover, desto starkare och allt mer genomträngande blir ångesten, och desto svårare blir det att få en blund den kommande natten. Det byggs enkelt sagt upp en förskräckligt "ond cirkel", som tveklöst kan gå precis hur långt som helst, och absolut Ingenting som jag, eller min familj har gjort för att underlätta sömnen eller ångesten har hjälpt. En natt skulle jag försöka sova på fyra lugnande tabletter och en insomningstablett. Men inte ens det ville ge resultat. Jag sov totalt, 1,5 timmar den natten och när det var som allra värst sov jag ingenting på en hel vecka.
Det bisarra i hela den här historien är dessutom att - ju mindre jag sov, desto mer "speedad" och klarvaken blev jag. Men ångesten, och den ständiga rädslan för att min kropp skulle "kollapsa" eller bara "stänga ner", gjorde mig också sjuk av oro. Det kändes precis som om jag häll på att begå ett successivt, högst ofrivilligt självmord. Och det skrämde mig oerhört mycket. Jag bad att ärkeängeln Mikael skulle beskydda mig, och vara konstant närvarande om dagarna och nätterna. Jag bad även ärkeängeln Rafael att göra mig fri från min sömnlöshet och hjälpa mig att återfå en normal dygnsrytm. Men ingenting verkade ske på ett tag. Jag blev så missmodig, och började fasa för att änglarna inte "lyssnade" på mig längre, eller att de talade till mig på ett sätt som jag inte "förstod".
Jag var så rädd, så rädd... Tänkte hela tiden på döden och kände mig allt mer & mer övertygad om att det här skulle leda mig in i en säker död. Jag kunde bara inte begripa varför mina skyddsänglar inte var tydligare med sin närvaro. Eller så var det jag som var så "blockerad" av rädsla och ångest att jag inte hade tillräckligt "klara och öppna sinnen" att uppfatta deras budskap. Rädsla, är ju trots allt, den absolut största & värsta faktorn som ofta kan få oss att "gå miste om" änglarnas kommunikation med oss, och det har jag ju lärt mig sedan tidigare. Ändå, kändes det svårt att förhålla sig "lugn och lättsam" inför detta brutala helvete. En natt, gick det till och med så långt att jag började intala mig själv att det vore "skit samma" om jag avled eller inte. Jag sa till mig själv, och tänkte att "utan sömn är det inget värdigt liv i alla fall". "Då är jag till och med mer villig att dö, än att aldrig mer få lov att sova". Sova - som är ett av våra mest grundläggande behov.
Men jag har trots all denna ångest och oro, lyckats upprätthålla en sak i mitt liv - och det är att fortsätta tillbe mina änglar. Jag har bett både ärkeänglarna och mina skyddsänglar om hjälp att ta mig ur det här. Som ni säkert förstår har det inte inträffat något "hokus-pokus" fenomen, som jag hade kunnat önska vid det här laget... Men fantastiskt nog, fick jag slutligen ett tydligare budskap riktat till mig, dagen före jag skulle på besök till en psykiatriker om jag hade väntat på länge. Och budskapet sa såhär:
"Please don't worry, Dear One . . . your prayers have been heard and are being answered in a divinely perfect way. All of your needs are being provided for you in a divinely perfect way"
Det här är förstås inte första gången som jag har sett skyltar eller olika "meddelanden" i precis "rätt tid" för ett visst ändamål. Hade det varit första gången det hände, hade jag antagligen varit betydligt mer skeptisk, eftersom jag inte är en person som köper det ena och det andra i första taget...
Hursomhelst - igår fick jag äntligen komma till en psykiatriker. En psykiatriker som med en gång kunde definiera vad det var som inte stod rätt till. Och besöket kändes i det närmaste lite overkligt. Inte nog med att det var en god och duktig psykiatriker jag hade fått turen att träffa efter all denna, olidliga väntan. Nej - änglarna skulle visa sig ha hjälp mig mer än så...
Ni vet att jag vid ett tidigare tillfälle har talat om att alla människor har minst två skyddsänglar, och att vi vanligtvis samlar på oss flera under vår livstid... Skyddsänglarna vi bär med oss är ju familj, släktingar eller vänner, någon vi vet vem det är helt enkelt på ena eller andra sättet, och som, oavsett om vi någon gång har träffat dem i jordelivet eller ej, finns med oss hela tiden, bland annat för att se till att vi inte dör i "förtid". Dvs. - före den tid om vi har bestämt. En skyddsängel finns med oss redan innan vi fötts. Och andra kan "komma till" under livets gång...
Ibland vet man ganska tidigt, åtminstone vem En av sina skyddsänglar är, ibland vet man det inte. Om man vill kan man på ett enkelt sätt fråga sina skyddsänglar vilka de är, och om de kan säga sina namn så att man kan bli säker på vilka man har med sig. Jag vet ju till exempel att min farfar är min skyddsängel. Och att han valt att vara med sig redan från första början. Vi brukar ju kommunicera eller hel del, om allt möjligt. Och vi "länkar" och förstår varandra riktigt bra. Särskilt om jag känner mig ledsen, eller om det har hänt något extra roligt brukar jag prata med farfar om det. Vi har båda galet liknade humor, nämligen.
Men här - kommer det finaste från gårdagens besök hos psykiatrikern. Jag kan själv intyga att jag Aldrig tidigare haft ångest på den här nivån, och att mitt tillstånd under en längre tid varit "bortom" allt som man väljer att kalla för "ångest" eller "depression".
Jag visste så väl att det rörde sig om något annat. Jag visste bara inte Vad. När det äntligen blir min tur kan jag och mina föräldrar skymta hur en man passerar i väntrummet. Han sticker snabbt in huvudet och säger "jag kommer alldeles strax".
Då - är det precis som om jag "ryggar tillbaka" eller "rycker till" som av ren chock eller häpnad, men inte av rädsla... Jag ser på min mamma, som reagerat ungefär likadant. Jag känner mig mållös. Helt stum. Min mamma gapar, sedan är det hon som säger:
"Såg du vem han var, nästan läskigt lik?!"
Min hjärna hade gått på semester. Det var som om hjärtat hade reagerat som om jag kände denna människa, men hjärnan hade inte "hunnit koppla!" Ni vet, ungefär som när man Vet att man har sett en människa tidigare, eller vet att man känner människan, men hjärnan vägrar att Placera den man sett direkt... Ja, precis den känslan var det som hade överrumplat mig där i väntrummet. Och den växte sig sedan allt starkare och starkare inom mig, när jag väl hade fått komma in i "behandlingsrummet".
Var enda rörelse, hela kroppsspråket, utseendet och glasögonen, allting! (och detta säger jag trots att min farfar gick bort tre år innan jag föddes...) Men allting bara stämde... Min psykiatriker såg precis ut som - FARFAR!
Mina änglar slutar aldrig att "imponera"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar